Aftonbladet – 13 november 1845, sida 2

M— 2 han försöka dölja för sig den svåra synen, lyfte nu upp hufvudet och blickade frågande i Eriks ärliga ansigte. Erik Erson,, sade han allvarsamt, phvad skall jag göra?, Jag skall görat åt jer om jag får...jag far till stan på fläcken, om J så villl Så i Guds namn då!v ropade Pehr halft förtvifladt, halft beslutsamt, ondt skall med ondt fördrifvas. Rätt så, sade den godtrogne Erik, som icke hört mer än de första orden, nickade vänligt åt sin granne och kastade sig derpå öfver gårdsgrinden, för att slippa draga ut på tiden med att öppna den. Och Erik for till stan efter veterinären. Medan husbonden är borta, vilja vi kasta en lick i hans glada hem. Det var långt lidet på qvällen, och den nedgående Juni-solen gjöt sina vänliga strålar öfver geranie-trädet in i Erik Ersons stuga. På trädsoffan, under det öppna fönstret, lekte deras lille gosse. Han låg på knä och såg upp mot takåsen, der svalorna nu flögo af och till med aftonmåltiden åt sina små, utan att dervid låta skrämma sig af det lilla barnet, som var dem så helt nära. ,Mamma, 2jöl sade den lille blåögde gossen i sorglig ton, hvar gång sval-modren flög bort, och när hon kom åter nickade han gladt: Mamma hjemma! Utanför på åkerrenen gick Elin och samlade renfana till någon slags färgning. Rågen ångade, göken gol och syrsorna småqvittrade. Elin lyssnade en stund; det var så ljufligt och fridfullt l omkring henne, och ändock kände hon sitt hjerta I beklämdt. Hon såg öfver till grannens, der voro alla dörrar på vid gafvel och Husvan skällde oupphörligen. En lång stund stod hon så stilla och såg, ända till dess hon kände någonting skymma sin blick. Hon lutade sig då ned bland renfanan och Johannis-blommorna, gömde ansigtet mot det fuktiga gräset och gret. Derpå gick hon in at sängföra sin lille gosse, som, sjelf sömnig, hade