Aftonbladet – 13 november 1845, sida 2

ning, och att Finland är mindre oumbärligt; men kan man äfven neka, att Fransmännens monark, i fall Sverige hade genom en ädel och välbetänkt mellankomst återfordrat sin fordna provins af Ryssland, skulle lemnat sin fordne marskalks tillgifvenhet obelönad? Hvem vet på hvilken thron han kunnat sätta honom, om han under sina stora förslager funnit skäl att med Danmark förena det gamla Calmare-väldet. I afseende på denna återförening af de tre skandinaviska rikena, hvilken önskas af några djerfva sinnen, förklarade Carl Johan oupphörligt, att han ej insåg nyttan deraf, och lät öfverallt kungöra att han betraktade den som en olycksbådande dröm. Jag vill tro att han tänkte så. Det tillkommer ej mig att fälla dom i en så vigtig och så stormdiger fråga; jag önskar blott att fredens omätliga goda måtte räcka länge ännu, och att nordens mindre stater måtte undgå den mäktiga och oupphörliga dragningskraften från den kolos3, som befinnes i deras grannskap. Man kan nästan antaga, att dessa Clausades omdömen innehålla det yttersta medgifvande, hvartil någon fransman kan förmås, i afseende på 1812 års politik, och att de i det närmaste, och med förutsättning af att hans slutönskning går i fullbordan, äfven blifva historiens. Bland det öfriga i denna resebeskrifning, vore föga att anföra, som man ej träffar i andra resebeskrifningar öfver Sverige, utom författarens ofvan omnämnda biografiska lexikon öfver de härstädes år 1842 församlade naturforskare; men vidlyftigheten af detta medgilver icke några utdrag, och de blott af facta bestående uppgifterne tillåta ej heller något sammandrag.