Aftonbladet – 13 november 1845, sida 2

tt Ox-Jeppe höls med att ta huden af sin jegen 0, när jerant bud kom ätter honom ? Detta argument tycktes träffa Grann-Pehr. Nå så far då ätter någon ann struntgubbe, lika odt håcken, bara det blir någon.p Ännu en stund stred Erik med sin oförnuftige ranne och försökte att förmå honom till reson, nen icke förr än han på Svartmahns kamrat yterligare fått pröfva otillräckligheten afde otaliga Sömpathier,, som egennyttan och fördomen uppunnit och enfalden och lättrogenheten antagit ych användt, och icke förrän de infört den sjunde martyren, ett ungt vackert kreatur, som aldrig innu böjt sin trotsiga nacke under oket, tycktes Pehrs jenvishet vilja ge med sig. Jag går och dränker mig!, ropade då den kleomodige, utom sig. Det finns ingen annan utväg för mig! Stilla, grannel förmanade Erik, med mild förebrående röst; ty Erik hade äfven nu infunnit sig för att göra ett ytterligare försök med den halsstarrige. Det finns andra utvägar och dem känner j så väl som jag. Gud är visserligen den rätta hjelparen, såsom Syrach säger, men... Detta är inte Guds verk, afbröt bonom Pehr, det är satans, och han som ställt till det måste också bjelpat... i ,Hör mig Pehr, och håll inne med sådant tal, sade Erik allvarsamt, lade sin hand på Pehrs axel och fortfor: ,jer far och min far Voro goda vänner och trogna grannar, och bistodo hvarandra i lust och nöd här i lifvet, och äro väl hos hvarandra äfven nu, som jag tänker... och Erik aftog härvid sin mössa och såg med en blick af glad andakt upp mot den klara sommarhimlen; låt dem icke veta annat om oss, än att vi, j och jag, äro af samma sinne... jag ber jer derföre opprigtigt att j bär jer godt och förståndigt åt, som jen rätt kristen egnar och anstår, och icke låter sorgen förvirra jerl.. Pehr, som hela långa stunden stått tyst på slagtfältet bland döende och döda, samt med ansigtet tryckt mot båda sina händer, liksom ville