Aftonbladet – 13 november 1845, sida 2

fastän han, vid omnämnandet af vår sista riksdags stora grundlagsfrågor, i en not repar Tegners bekanta liknelse om de fyra dvärgarne som understödja himlahvalfvet, låter han ej poetens bilder hänföra sig att förespå hela bimmelrikets fall, i händelse dvärgarne skulle komma att intaga en förändrad ställning. — Samma fasthållande vid facta och varsamhet mot partiska slutsatser råder i hans skildring af vårt lagsystem och dess tillämpning. För omdömet öfver: den sist förflutna tidens politik, särdeles den af år 1842, ägde han ej lika offentliga facta alt tillgå, och det är interessant alt se den synbara strid, som råder emellan hans hit medförda franska åsigter deraf, och de modifikationer i desamma, hvartill han här fann sig uppmanad, samt stridens slutliga utgång. De samtal, som i denna punkt ägde rum emellan Konung Carl Johan och honom, äro väl icke närmare detaljerade, men man kan märka att de varit långa och många. Jag tillstår,, berältar han, ,att det har fordrats många skäl, många skriftliga bevis, mycken granskning af frågan, innan jag kunde fullkomligt öfvertygas, att Sveriges monark icke kunnat underlåta att förena sig med de aliierades armåer. Jag försäkrar än i dag, att det förhåller sig så, och det tröstar och glider mig att tro honom ej ha kunnat handla på detta sätt utom i frihetens namn; att de öfriga suveräinerna, hans allierade, icke skulle förmått inom sina härar väcka den fosterländska hänförelsen utan medelst bedrägliga löften, och att om Frankrike blef förödmjukadt den gången, så skedde det till straff derför att det glömt sin oförgängliga revolutions grundsatser. Må allt detta ej vara förloradt för konungarne och folken; måtte man ihåzkomma, att med osanningen till utgångspunkt gräfver man afgrunder, i hvilka man ofelbart kommer att uppslukas. Ja, utan tvifvel skulle Carl XIV Johan slörtat från sin krossade thron, om han ej framför allt föredragit sitt folks bästa, och om han, svikande det lands interessen, hvilket hade antagit honom som sin, hade glömt det gamla Roms och Wasas högsinta valspråk, att folkets bästa är den högsta lagenp. Om vi, Fransmän, ännu harmas bäröfver, och äro stränga uten mått mot Carl Johan, så är sådant lätt begripligt; det är en snart sagdt ädel orättvisa. Men om man hade sett — så som jag — huru djupt denna felaktiga åsigt af bistorien grämde hans bjerta: huru ofta han återkom på detta ämne: huru han önskade att icke bli förblandad med Moreau och andra, hvilka af högmod eller otillfredsställd ärelystnad i främmande leder stridde mot sitt fädernesland — då skulle man blifvit rörd öfver dessa rop från ett godt hjerta (hde ces accents partis dune belle ame) och, i brist på skäl, hvaraf likväl giltiga ej felades, fattat deltagande och aktning för en bjelte, som icke bad om undseende, men kämpande till sista stunden för att ådagalägga att förräderiet (la feloniep) aldrig fläckat hans sköldemärke och för att afvisa de loford, åtföljda af hat emot Frankrike, som slösades i kapp af de folk, dem hans svärd befriat. — — — Carl XIV ville aldrig medgifva eller tillstå, att verldens och Sveriges öde skulle blifvit annorlunda, om han hade uppfattat sitt nya faderneslands ställning på annat sätt och uppskjutit eröfringen eller mottagandet af Norrige, men beslutsamt vändt sig mot Petersburg, medan Napoleon tågade till Moskwa. Detta var dock det enda gynnsamma tillfället att återvinna Finland, som är så nödvändigt eller åtminstone så nyttigt för Stockholms trygghet. Väl hade Napoleon sagt åt Konungen i Sverige, att då den förre icke kunde göra någonting för svenska Finland, så borde den sednare vända sig till Alexander, som vore stor och ädelmodig; men detta yttrades när Ryssland var Frankrikes bundsförvandt; och var väl förhållandet enahanda efter fredsbrottet? Eiler vet man ej att Napoleon insåg sitt misstag och uppdrog åt Signeul, Sveriges konsul i Paris, att till Kronprinsen öfverföra ett bref från Kronprinsessan, i hvilket man lät honom emotse Finlands besittning såsom viss? Men, heter det, Norrige skulle förblifvit Danmarks, och Sverige skulle, medan det i öster vann en provins och en förmur, som det bestämdt kan undvara, ha i vester förlorat ett konungarike och en ointaglig gräns! — Jag kan ej medgifva detta. Jag erkänner nyttan, nödvändigheten till och med, om man så vill, af Sveriges och Norriges föreoc FOND Tamm An LATA An Ad 04åt ÅA hädan af AV so