Aftonbladet – 8 november 1845, sida 2

nemligen emellan representanterne för landtdistrikten och för städerne, gifvit anledning till diver-genser, som haft till följd storthingets splittring i tvenne hvararandra motsatta fraktioner, den ena sträfvande efter en ensidig och för vida drifven utveckling af det i statsförfattningen liggande demokratiska elementet — Bondpartiet — och den andra stridande för upprättbållandet af den tillbörliga jemnvigten emellan den demokratiska och monarkiska principen — moderationseller, sedan det andra partiet fått makten, oppositionspartiet. Det är i trenne rigtningar, utgångna från samma rot, som de tendenser, hvilka utgjorde det förstnämnda partiets ledande tanka, i synnerhet uppenbarat sig, neml. dels såsom kommunens inkräktning på statens område och folkmaktens. på konungamaktens, dels såsom landtdistriktens förkofran på städernas bekostnad. Men liksom de beslut, genom hvilka dessa sträfvanden tydligast uttalat sig, blifvit gjorda overksamma genom an— vändandet af det kungliga veto, så hafva de i sjelfva nationalförsamlingen mött det allvarligaste: och talangfullaste motstånd, icke blott från deras sida, hvilka på föregående stortbing visat sig såsåsom hörande till oppositionseller anti-bondepartiet, t. ex. Schweigaard, Sörensen, Falsen, O. W. Lange, Arup, Schydtz, Aall, Juell m. fl., utan äfven från män sådane som L. Chr. Daa,. hvilka i följd af sina antecedenser väl naturligast borde sluta sig till bondpartiet, emedan man nu en gång vant sig att anse detta synonymt med det liberala partiet, men som nu ej längre kunde bålla ut i dess leder, dels emedan det, såsom t. ex. i länsmansfrågan, gick för långt i sina försök att upplösa hela samhället i idel excentriska sokneoch amtsförmandskap, och dels emedan det, med all sin utvertes demokratiska rigtning, dock ingalunda var liberalt, hvilket nogsamt visade sig vid behandlingen af lagen om dem, som skilja sig från statskyrkan, samt af grundlags-förslagen angående upphäfvandet af förbuden emot judars inflyttning i riket, om fri religionsöfning för alla kristna sekter, samt om statsrådens dåeltagande i storthingets förhandlingar m. fl. Att storthinget, tvertemot hvad hittills varit brukligt, begärde att få sig förelagda till revision äfven de provisoriska pensioner, som regeringen beviljat efter storthingets sammanträde i Februari innevarande år, hvilket i anseende till förevarande omständigheter fick ett förhatligt utseende af att vara rigtadt emot en enda person (viceamiral Möller), som just under den tiden erhållit afsked med en temligen betydlig pension ); att storthinget, oaktadt finansernes fördelaktiga ställning, oaktadt de förbindelser ickemindre vårt eget välförstådda intresse, än föreningen med Sverige ålägger oss, att hålla vårt försvarsverk i tillbörlig ordning, och slutligen, oaktadt marinbudgeten denna gången var uppgjord med en omsorg och skicklighet, som lemnade ingenting öfrigt att önska, det oaktadt afkortade betydligt på de af regeringen till marinens högst nödiga utveckling begärta summor; att storthinget, på grund af en mindre riktig uppfattning af en representantförsamlings rätta ståndpunkt, för mycket fördjupade sig i detaljer och förspillde tiden på åtskilliga onyttiga arbeten, såsom t. ex. många af de till en del mindre lyckade afbandlingar, genom hvilka protokollskommittens vidlyftiga och derföre väl också först emot storthingets slut framkomna betänkande utmärkte sig, och som till en del endast hade för afsigt att paradera såsom tidningsuppsatser; att storthingett, vid valet af statsrevisorer, mera syntes följa partiinflytelser än ett förnuftigt alseende på vederbörandes skicklighet, hvarpå såsom slående exempel i synnerhet anföras valen af löjtnant Lätzow och kandidat Gårder, den förstnämnde en af det rådande partiets ifrigaste, men minst begåfvade seider, den sednare en helt ung man, som bland andra tvetydiga förtjenster också räknar den, att vara författare till en afhandling om Grundlagens rätta förstånd, en politisk bondepraktika, utan vetenskapligt värde, men icke utan betydelse för utvecklingen af de tendenser, som på det sista storthinget gjort sig gällande, då denna afbandling neml. från början till slut är ett försök att genom ensidiga och hårdragna tolkningar göra den mest ultrademokratiska princip nära på enväldig i vår statsrätt; — dessa omständigheter, i förening med de ofvanföre omnämnda, hafva bidragit att ställa det nu slutade storthinget i ett mindre fördelaktigt ljus hos allmänheten, hvartill dock äfven, ja kanske framför allt, grunden bör sökas i den förändrade ställning, som nationalförsamlingen denna gång intagit i afseende på regeringen, i så måtto att den ) Såsom bekant är afslog Konungen denna begäran.