Aftonbladet – 8 november 1845, sida 2

utgöras nemligen af sjelfva dagsljuset. Taflan föreställer Christi födelse. Stjernorna glänsa genom natten; Josef håller en lykta öfver Gudabarnet, kring hvars hufvud glorian strålar. Alla dessa dagrar, lyktans, stjernornas och glorians, äro åstadkomna på det sätt, att målaren afpassat så stora öppningar i duken, att lagom ljus genom dem kan inströmma. Detta visar rikedom i uppfinning och sjelfständiga ider. Fader Hörberg var en af dessa naturens gunstlingar, som Gud sjelf anvist till nationernes prydnad. Nationen stötte honom tillbaka och Sverige gick miste om sin störste målare. Hörberg, om någon, har förtjent ett äreminne. 1 Söderköping vet jag icke någon annan märkvärdighet än kyrkan. Om icke till märkvärdighet kan räknas, att en af stadsens färgare har till skylt i sitt fönster: en brun katt med gröna glasögon i messingsbågar. IV. S:T RAGNHBILDS BRUNN. Skön Ragnhild hon skulle sig åt ottesången gå Tiden göres mig lång Så gick hon den vägen åt höga berget låg Men jag vet att sorgen är tung. Skön Ragnhild plockade rosor vid höga berget. Jätten Ramunder fick då se henne och ryckte henne in till sig i bergets hjerta. Der räckte hennes förtrollning i trenne långa år. När förtrollningen löstes, återvände den olyckliga flickan till staden. Ren och oskyldig trodde hon sig bafva varit borta endast i tre timmar. Då dömde man henne, att som trollpacka lefvande brännas. Hon bedyrade sin oskuld. Förgäfves. Den oskyldiga Ragnhild måste dela den skyldiga Normas öde. I bålets flammor bad hon Gud om ett järtecken, som skulle ådagalägga hennes oskuld. Straxt uppsprang på stadens torg invid bålet en källa, så häftig, att allt inom några ögonblick hotades med öfversvämning. Då ingentig kunde hejda den alltjemt stigande vattufloden, vände sig