Aftonbladet – 8 november 1845, sida 2

KORRESPONDENS-ARTIKEL. Christiania i Oktober 1845. (Forts. från AM 255.) Hvad nu det nyligen slutade Storthinget angår, så kan man icke neka, att ett temligen allmänt och grundadt missnöje utvecklat sig med det sätt, hvarpå det i flere rigtningar gått tillväga, samt att detta missnöje till en stor delbar sin grund icke så mycket deri, att bönderne inom storthinget voro så talrika, som fastmera deri, att de denna gången, mera än förut, framträdde såsom ett bestämdt och fullständigt organiserad parti, med dess tillbehör af anförare, trumslagare, manskap och marodörer, samt med ensidiga åsigter och dristiga påståenden. Det bör dock bår anmärkas, att när man vill tala om partier på våra storthing, så måste man icke fästa sig vid de konventionella kategorier och kännemärken, som den parlamentariska terminologien på andra ställen infört. Således kunna t. ex. de tvenne hufvudrigtningar, i hvilka merendels hvarje representantförsamling sönderfaller: den ministeriella och oppositionen svårligen användas såsom partibenämningar hos oss, der ministerstyrelse och majoritets-regering icke äga rum, och der erfarenheten visar, att de genom folkets fria val till representanter utkorade embetsmän icke anse sig berättigade, långt mindre förpligtade, att gå regeringens ärender på storthinget, eller understödja densamma i andra saker än sådana, hvari hon, efter deras samvetes öfvertygelse, bar rätten på sin sida. Att det bland våra storthingsmän finnes republikaner, liberale, demokrater, konservative, doktrinärer, rojalister, ja kanske till och med, såsom enstaka undantag, servile, är visserligen sant; men de utgöra icke partier under dessa benämningar, hvilka hos oss i hvarje ögonblick kunna spela öfver i hvarandra och sammanbindas, emedan den, som är liberal i en rigtning, är konservalif i en annan, och den ifrigaste demokrat ofta är konservatif och illiberal der, hvarest rojalisten är för framskridandet, och liberal, t. ex. i frågorna om ordnandet af våra handelsoch handtverksförhållanden, våra religiösa angelägenheter m. fl. Imellertid har, såsom nyss anmärktes, partiväsendet med dess goda och onda sidor, icke heller uteblifvit hos oss, i det att den enda skilnad emellan statsborgrarne i egenskap af nationål-representanter, som grundlagen känner,