Aftonbladet – 6 november 1845, sida 2

Vid hvarje ord drog han sig ett steg tillbaka larrande i hela kroppen. Tiggaren afkastar i detsamma sin förklädnad och allas ögon skåda de älskade och vördade dra gen af konung Andreas. : Obeskrifliga zlädjerop skalla då ur allas bröst Folket utsträcker armarne emot honom, mer fruktar på samma gång, att det endast är et bländverk. Småningom skingrades den bestörtning, den ädle monarkens oförmodade åsyn förorsakat, och ho pen trängde sig med hänryckning intill honom såsom till sin väkörare. Från alla håll apprepas: — Andreas ... konung Andreas ... det äl han ... midt iblaid oss. — Gud! det är konungen, utropade Giovano — Din far, svarade denne, i det han sträckte armarne emot honmem. O, min son!... O, mir ädle riddare!... 0, mitt älskade folk! Han kastade sälla blickar på denna lysand församling, som betygade honom sin vördnad. — Ett år, tillbrast uti lidanden och elände har mycket förändra. mina anletsdrag, men edr bjertan säga er, hven jag är. — Vi vörda och väligna er, upprepade folkhopen Imedlertid bade, under det Giovano, blel och med emot himlex lyftade ögon, låg uti sh fars armar, Donna Miria nalkats konungen och kastat sig till hans ötter, under det hon mec ädelt och rörande behb:g sade: v — Jag har varit strafvärd, utan att veta det: kar ers majestät förlåta mig denna djerfva ärelystnad — Den var laglig, ade konungen, i det har upplyfte henne; kungigt blod flyter uti: edri