Aftonbladet – 6 november 1845, sida 2

som består i en augustinermunkskåpa, samma slags kaftan eller samaria, som Luther bar, och bibehöll efter reformationen, och hvilken alltsedan förblifvit prestdrägt inom Lutherska församlingen. Det är i sjelfva verket en vid korkåpa med minga veck, och är här förenad med en barett, sådan som äfven Luther brukade. Professorernas baretten ha fått olika färg — röd, fiolett, svart, blå — för de fyra fakulteterna, hvilkas dekaner gå i sidenkåpor, under det att de öfriga professorerna blott bruka kläde; men rektorn har en guldbroderad sammetsmantel, som konungen förärat. Den nya drägten och befallningen att bruka den väckte häftig motsägelse. Flere professorer vägrade bestämdt att visa sig i den nya kostymen, och de understöddes härvid af allmänna meningen, som i den nya brokiga drägten fann ett kastmärke, uttydande afsöndring och skråväsen. De förklarade den vanliga, allmänt vid högtidliga tillfällen brukliga svarta fracken, för den lärdes mest lämpliga drägt, då denna verldsborgerliga kostym i alla andra hyfsade länder passar och tillåtes äfven ibland hofoch stats-uniformerna. Motståndet tjenade dock till ingenting; men för infallsmakarne öppnades en rik källa till skämt och gyckel, när de stackars professorerna genom en ministerialorder hänvistes att hos kongl. teaterskräddaren låta förfärdiga sina Luthers-rockar, med antydan att han för sådant ändamål blifvit i nåder försedd med behörig modell; till konungens födelsedag, den 43 Oktober, skulle allt vara i ordning. — Den stora dagen kom, och universitetets aula ver fullpackad med åskådare, som väntade på den nya maskeraden. Andtligen uppslogos den akademiska senatsalens flygeldörrar, och hela sällskapet trädde ut: pedellerna först, i röda guldrandade livrter, derefter rektorn i sn sammetsmantel, efter honom fakulteterna, hvar och en med sin sidenklädde decanus i spetsen. Men det var ett bedröfligt, förödmjukande uppträde, när ett allmänt skratt helsade det lärda tåget och aldrig ville taga slut. De olyckliga professorerna sågo i golfvet; de plågades af förlägenhet och inre förebråelser på samma gång; ty i stället att som ex man protestera mot upptåget, hade mängden utan invändning krupit i den nya korkåpan, som de kanhända tyckt vara ganska hygglig och kläda förtröffligt. Hr Böck, eloquentix professorn, höll nu öfver konungen ett latinskt loftal, hvaraf ingen kunde uppfatta ett ord; ty salen genljöd af skratt och högt prat. Munterheten nådde sin höjd, när den för året afträdande rektorn måste i katedern afkläda sig sin sammetsmantel och hänga den omkring den tillträdande; en onekligen rolig to:lettsceen. Saken behåller det oaktadt sin betänkligt allvarsamma sida: den nya drägten är en gång anlagd, kastmärket är infördt; man skall snart vänja sig vid uniformen; och hvad skrattarne beträffar, så vet polisen nog medel att få äfven dem allvarsamma. I vetenskaps-akademien var dagens sammankomst annorlunda beskaffad. Dess ledamöter ha hittills tillåtits att bebålla sin svarta frack; fastän några bland våra qvickhufvuden utspridt att de åt året komma att visa sig i vapenrockar af sammet, och med silfverhjelmar, öfverskuggade af Minervas uggla. I akademien höll akademiens sekreterare, hr von Raumer, ett föredrag öfver den bistoriska och filosofiska uppskattningen af tidens frågor med afseende på statsreformer. Hr v. Raumer tillhör juste-milieu; han är den gyllne medelvägens man, och önskar sammanröra det gamla med det nya, i tanka att så blir anrättningen smakligast. I sin själ hyser han likväl vedervilja mot nuvarande statsförfattning; och flera gånger, till och med i konungens närvaro, har han inom akademien uttalat en bitter kritik mot vederbörandes sträfvanden. Afven vid närvarande högtidliga tillfälle lät han ej fattas hänsyftningar i samma anda, när han t.ex. lät de närvarande ministrarne höra, att det så kallade historiska fastbållandet vid det garmla, vore ett fullkomligt misskännande af andens utveckling och folkens rättigheter, och att den statsmannaskola, hvars hela vishet består uti att göra statsinrättningen till en bämmsko, att undertrycka allt nytt och blott skåda tillbaka på det förflutna, ådagalägger just dermed, att den saknar allt tecken till visdom. Men vid dylika niålstygn är man längesedan så van, att man håller dem till godo med ostörd uppsyn. Man låter de lärda mnarrarne prata, och skrider fort i handling, efter den en gång uppgjorda planen för hvad man kallar folklyck3, underdånighet, lydnad och kristligt sinnelagp. Fastän man en tid bortåt icke hört någonting vidare om den från medeltiden återupplifvade ,Svan-Orden, så förväntas nu att man skall göra den till medelpunkt för alla slags föreningar till barmhertighet och kristlig välgörenhet; hvaremot man undertryckt den i bhörian så liflist omhmunl