Aftonbladet – 6 november 1845, sida 2

Denna olycksfulla makt var alliför väl känd. Ett fasans och förtviflans rop höjde sig ur hopen: — Förräderi! Allsmäktige Gud! Kan du tillåta det? . — Elden och svärdet, skrek hertigen af Arcos, skola bana mig väg. Jag skall styra S:cilien, om det äfven skall förvandlas till en askhög. — Olyckliga fådernesland! — Ingen förskoning för ett upproriskt land! utropade han. . . Giovano fattade ett svärd och rusade på honom, i det han utropade: — Usling! din död skall rädda fäderseslandet. — Rädda mig! ropade hertigen till vakten, och fängsla denne förrädare! — Din furste! — ÖOlycklige! l . Soldaterne framträngde, på hertigens vink, oaktadt hopens skrik; de sicilianske riddarne kastade sig framför Giovano och betäckte honom med sina kroppar; men soldaternes antal fördubblades, så att segren syntes luta åt deras sida ... — Ingenting kan motstå mig! utropade hertigen af Arcos, triumferande och utmanande, under utbrottet af sitt raseri, både himmel och afgrund. s En tiggare hade imedlertid obemärkt framträngt midt ibland församlingen, ställde sig midtför heritigen, sägande: — Vill du äfven utmana mig? Hertigens ansigte undergick vid dessa ord en hastig förvandling. Blek som ett spöke med slocknande ögon, uttalar han med möda dessa ord: — Dessa drag ... denna röst ..detär han ... uppstigen ur grafven.