Aftonbladet – 6 november 1845, sida 2

bete, derföre att äfven hans namn befinnes under protesten. Tillika förberedes hos regeringen en aktion emot nykatolikernas apostel Johannes Ronge, derföre att han, som det heter, skall i en af sina skrifter hafva förnärmat staten och vultalat fräckt klander emot styrelseåtgärderp. Hvilken olja allt detta är, på den redan högt flammande brasan, begriper man utan svårighet. Våra tidningar hvimla af fromma förklaringar, af herdabref, af bibelspråk, af uppmaningar till kamp för den betryckta rättrogenheten, på ena sidan, och på den andra till kraftfull ihärdighet i striden för samvetsfrihet och tankefrihet; det ena och andra ej sällan på ett språk, som lemnar de mest beklagansvärda vedermälen af förvirrade bjernor och uppretade passioners otyglade ifver. Det tycks nästan, som rörde sig på nytt den mörka ande, hvilken fordom i trettio långa år sväfvade öfver Tyskland, och fostrade mord och brand, orättrådighet och förföljelselystnad för mer än ett århundrade bland vårt arma folk, och ända bittills söndrat det i fiendtliga skaror, i katoliker och protestanter, som aldrig kunnat fatta rigtigt förtroende till hvarandra. Vi stå nu vid början af en ny utveckling. Ur katolicismens sköte sliter sig en ny församling lös, hvilken under förnuftets fana vill återvända till den äldsta kristendomens enkla skick, och prisar denna tillbakagång som ett framsteg, emedan det befriar den från påtvemakt och dogmatik och endast erkänner det helga-manna-samfundets, ande, såsom den sanningens ande, hvarom Christus försäkrat sina trogna för all tid och evig tid. Alldeles detsamma, bloti vidare utvecekladt, och friare genom vetenskaplig klarhet, ser man utbilda sig mom protestantismen. Det är samma andens rörelse, under kämpandet för upply sning och framskridande, hvilken i stället för bokstafven förklarar den lefvande tanken för helig och skådar kyrkan ej i dogmer och prestläror utan i församlingens ständigt fortsatta andliga utveckling. Sålunda danarsig ur katolicismen och protestantismen en ny kristen sekt, hvars fullständiga förening påtagligen förestår, och hvars kamp om offentligt erkännande, rättigheter och friheter, ganska sannolikt blir blodig, och det ju mera, ju längre den varar. Ty till friheten i tro och till upplysningen i religiöst hänseende sluter sig, allt fastare och fastare, medborgarefrihe:en inom samhället. Den som tillbör Ljusets vänner, den nya lirans anhängare, den är äfven en anbängare af förbättringar i statsförfattningen, en konstitutionell, en republikaa, en kommunist, en socialist, elier buru man helst behagar kalla det; men alltid kommer ban att af den gamla trons bekännare i Kyrka och Stat räknas ibland syndare och kättare samt förföljas, och att å sin sida beväpna sig emot de mäktiges vrede. Betraktar ni våra förhållanden från denna synpunkt, så skall ni upptäcka, att en förändring kan uppstå hos oss, utan att någon finansförvirring framkallar den. Den frisinnade åsigten öfver Kyrka och Stat har, i Preussen folkets stora majoritet till anböngare; man vill ej låta förslatva sig vidare; man har tröttnat vid omyndighetstillståndet, så i intellektuellt som materiellt hänseende, och släpar bojan med ständigt mera ökadt och hösljudt knot, ju hårdare hon låter känna sig. Samvetsfriheten, som man nu mera öppet antastat, är en helig skatt för en och hvar; och härigenom verka nu från två olika sidor mäktiga krafter emot våldsmakten, från hvilket håll den än må komma. I detta hänseende ha de sednaste veckorhas tilldragelser härstädes utöfvat ett djupt och följdrikt inflytande på allmänhetens förstånd. Konsistorialrådet Schulzs afsättning, aktionen emot biskop Eylert, de tillvitelser som yttrats i konungens svar åt magistraten — allt tillsammans har inskärpt hos folket att det icke är någon bestraffaing af anstötligheter, som regeringen åsyftar, utan att den räcker ut s:n arm emot den lugna och sansade mängden, emot dem, hvilka bittills varit ansedda för bibelfasta kristna och loyala undersåtare. Konungens lödelsedag har under denna söndringens ud firats tystlåtnare än någonsin hittills. Allt, som är häfdvunnet för sådana tillfällen, blef väl äfven nu iakttaget; men ingenstädes röjde sig ett frivilligt deltagand deri; till och med på spektaklet, hvarest högtidliga haranger höl!os efter vavligheten, förblef publiken stum, och intet Lebe hoch!, intet hurrarop, ingen folksång förspordes. Om aftonen var hela staden dyster; ingenting tillkännagaf att det i dag var landsherrns födelsedag. Det enda, som väckte någon uppmärksamhet, var att universitetets professorer denna dag måste visa sig för första gången i sin nya embetsdrägt. Ni erinrar er kanhända att professorerna redan för någon tid sedan hafva på konungens befallning och efter hans egen ritning fått sig anordnad en gemensam embetsdrägt,