Aftonbladet – 1 november 1845, sida 2

gar samt att enkammar-systemet är doldt uader masken af ett tvåkammar-system, som säges utgöra vår statsförfattnings svagaste sidor. Om det suspensiva veto, samt om betydelsen af Storthingets fördelning i Odelsthing och Lagthing, har jag yttrat mig i en af mina föregående korrespondens-artiklar (se ÅA. B. ME 448, för detta år), och om statsrådens deltagande i förhandlingarna kommer jag att sedan få anledning att tala. Här vill jag blott yttra några ord om verkningarne af det i vår författning uppställda valväsendet, sådant detta i de sednare åren visat sig, och om detsammas inflytelse på utvecklingen af vårt konstitutionella lif. Det är egentligen härifrån, som förargelsen kommer, och det är dessa resultater, som för våra Svenska bröder äro af största vigt, emedan de äro så nära förknippade med frågan om de allmänna valens ändamålsenlighet. Det kan gerna medgifvas, säger man, att valcensus hos oss så väl är hög nog, som att den för öfrigt är byggd på riktiga grundsatser; ja, att grundlagen till och med genom inrymmandet af valrätt och valbarhet till en hvar, som är eller varit embetsman, går längre än den demokratiska principen synes böra medgifva; men det bjelper föga, då det måste erkännas, att reglor fattas för det förhållande, i hvilket enhvar samhällsklass bör vara representeradt i nationalförsamlingen, med undantag af det i 8 59 fastställda förhållande mellan städernas och landsbygdens representanter, samt denna brist lätteligen kan medföra betänkliga följder för landets sanna väl och statsförfattningeus bestånd, emedan de vigtigaste statsangelägenheterna derigenom tros kunna komma i händerna på bara bönder, handtverksfolk och de som kunna sättas i samma klass som dessa; något, hvars möjlighet de sednare tidernas erfarenhet skall hafva bekräftat, och som skulle vara så mycket farligare i vårt land, som den verkställande makten icke har något absolut veto att sätta emot en på detta sätt sammansatt nationalrepresentations utsväfvande påfund. Men oaktadt det icke kan förnekas, att fruktan för en sådan sakernas ordning har något mera att betyda nu, än på den tid då författningen gjordes och i de första decennierna derefter, så är dock faran ännu mera skenbar än verklig, och den kan hos oss i alla fall icke tänkas förebyggd genom införandet af den ofullkomligaste af alla valmethoder, som är ståndseller klassvalsystemet. År 4814 och de närmaste åren som följde derpå, då den norska bonden ännu icke i allmänbet hade lyftat sig utöfver Christian VII:s religion)), tänkte ingen, eller åtminstone endast få, minst bönderna sjelfve, att man någonsin skulle komma att ängslas öfver en öfvervigtig inflytelse från der2s sida på de offentliga angelägenheterna, i hvilkas afgörande de då blott högst sparsamt och nästan nödtvunget togo del. Detta politiska oskyldighetstillstånd har sedan, såsom en nödvändig följd af Syndafallet d. 47 Maj 1814, så småningom försvunnit, intills det nu hotar att slå om till en annan ytterlighet, hvartill flera sammanstämmande och utanför konstitutionen liggande omständigheter dessutom hafva bidragit; t. ex. den långsamt försvinnande men skarpa motsatts mellan vår fria statsförfattning och de från envåldsmakten ärfda lagar och institutioner, svårigheten: för en stor del af embetsmännen itrån Vancienne regime att finna sig uti det nya tillståndet, någras högdragenhet och andras brist på takt och duglighet, bondeståndets halfbildning och brådmognad i politiskt hänseende, elier missförbållandet emellan deras politiska och öfriga förståndsutveckling; folksmickrares trolflöjter och egennyttiga sträfvanden efter att komma till makt och inflytelse genom att först skrufva bondeståndet i vädret och sedan sjelf klättra upp på de skuldror, som frambjödo den lättast tillgängliga, beqvämaste och tryggaste platsen; ett i samma lrigtning framgående bemödande af en del utaf pressen, som antingen stod i de förras sold eller larbetade till samma mål för egen räkning; den lfart som demokratiea tog öfver allt i Europa efIter Julirevolutionen år 48530; etc. etc. i — (Forts. följer.) 1) Detta uttryck skall blifvit begagnadt af en norsk I bonde, vid ett samtal med Konung Carl Johan, under dennes resa till Trondhjem såsom kronprins, för att beteckna det politiska tillstånd som han fann mest önskvärdt. : ATTARPSKA FÖRGIFTNINGSMÅLET behandlades ytterligare vid urtima ting med Tveta bärad i Ingaryd Tisdagen d. 28 Oktober. Afven