Aftonbladet – 1 november 1845, sida 2

— Nåväl. Dessa fiskare voro inga fiskare; i tället för nät, hade de sablar och gevär uti båarne. — Verkeligen, sade hertigen, utan att synas örvånad. — Det är ännu icke allt. — Hvad mer? A — Straxt derefter såg jag en hop.... Nu återkom skildtvakten. — En hop vackra fiskar, som lekte i vattenbrynet vid månskenet. Soldaten fortsatte sin gång och Jacobo sitt tal: — Ja, en ling rad af pilgrimer, som utan buller nattetid smögo sig 11 genom vestra stadsporten. — Vidare. — Dessa pilgrimer voro soldater! Då vinden upplyfte deras med snäckskal behängda kappor. såg jag derunder gehäng och patronkök... Ar det ej besynnerligt? Och jag har dock ej ännv sagt allt. — Tala sakta. — På återvägen hem, under det jag tänkte på hvad jag nyss sett, stannade jag hastigt framfö San Domingos kloster. Skildtvakten återkom. — Jag stannade, återtog Jacobo, framför klo strets madonna, för att bedja ett ave, och begär hennes tillstånd att få med det invigda ljuset på tända min pipa. Då soldaten med sin afmätta rörelsetakt åte aflägsnat sig, forUVor dödgräfvaren: — Jag såg en hop af fyrahundrade munkai som småningom inträdde och försvunno i klo stret ... och dessa munkar, monsignore... — Tyst, akta dig. — Munkarne voro djeflar! Under sina kåpo buro de röda kläder, hvilka lyste. som lågorna: afgrunden, och vapen, hvarpå månans strålar ka stade ett blåaktigt sken... — Tyst, tyst, vet du ej att rödt är konun Andreas färg? Således, tig och akta dig väl a för någon omtala hvad du sett.