Aftonbladet – 30 oktober 1845, sida 2

Riksens Ständers beslut. Denna fråga har mer än en sida. Den fordrar först och främst bestämmandet af hvad som kan blifva föremål för ett Ständernas beslut. Vihasett huru obestämdt området för deras verksamhet fordom var; — huru, enligt Gustaf Adolfs riksdagsordning, Konungen, i fall af Ständernas skiljagtighet, tillegnade sig sjelf beslutet; — huru -aristokratien under Förmyndar -regeringarne hade samma anspråk; och huru adeln slutligen fordrade att ej kunna öfverröstas. Ett nogare bestämmande af Ständernas andel i lagstiftningen blef, under Carl XI, samtidigt med aristokratiens fall. Då förklarades, att all reglementarisk och administrativ lagstiftning vore Konungens ensak. Omständigheterna voro sådana, att detta medgifvande då för tiden tog med sig allt. — Efter enväldets fall lade Ständerna hand på hela lagstiftningen. Gustaf HI delade den med dem, mera till namnet än i verket; men kunde ej hindra, att redan i 4778 års riksdagsbeslut skilnad göres emellan de lagfrågor, i hvilka Konung och Ständer äga att gemensamt besluta, och dem, som Konungen blott till Ständernas underdåniga yttrande öfverlemvar. Dermed samimanhängde en redan vid samma riksdag väckt fråga: huru i allmänna lagfrågor (man skilde ej ännu derifrån grundlagsfrågor) Ständernas röster skulle beräknas. — I bokstafven var detta, såsom vi sett, redan bestämdt i 4723 års riksdagsordning: det blef det ytterligare under Gustaf III vid 4786 års riksdag. I verkligheten var förhållandet så litet afgjordt, att faran för en, genom de ofrälse ståndens sammanhålligbet hotande, ståndspluralitet hade framkallat 4772 års revolution; och att giltigheten af de tre ståndens röster emot det första, endast i Svensk statsrätt kunde inträda med en ny revolution i motsatt riktning, år 1789. Vi ha utvisat den klippa, på hvilken vårt statsskepp två gånger inom mannaminne har strandat. De, som önska vår författnings bestånd, borde veta att undvika skeppsbrottet iredje gången. Huru förhållas skall i de frågor, i hvilka intet stånd kan underkastas de öfriga, eller för sig besluta, och hvilka, äfven om två stånd stadna mot två, hvarken kunna förfalla eller öfveriemnas åt Konungens godtfinnande, har i vår Offentliga Rätt hittills varit obestämdt; tills regeringsformen af år 4809 sökte förekomma de i sådana förhållanden framstående faror, medelst stiftande af en egen, sedermera ytterligare utbildad, institution, hvilken jag ej tvekar att anse såsom ett grundvilkor för vår närvarande författnings forUarande verksamhet. oc Det är ivrättningen af de Förstärkta Utskotten, i hvilka, genom ledamöter till lika antal valda af alla stånden, — röstande per capita, ej efter stånd, — sådana frågor skola afgöras. Regeringsformen af 4809 föreskref denna utväg. Den användes först i hvad som rörde statens reglerande och bevillningens derefter lämpade belopp. — Till grundlagens ändring fordrades Konungens och alla ståndens sammanstämmande bifall. Men, då man tillika med nödig varsamhet hade velat lemna rum för grundlagens förbättring, stadgades, att uti grundlagsfrågor , (hvilka ej kunde i ståndens plena väckas, utan skulle hos Kopstitutiorns-Utskottet anmälas), borde, sedan Utskottets slutliga utlåtande blifvit afvifvet, beslutet först nästföljande riksdag af Ständerna kunna fattas ). Det visade sig snart, att 4809 års lagstiftare hade för mycket räknat på Konstitutions-Utskottets, i vissa fall med Ständernas rätt beslutande, myndighet, då de tycktes förutsätta att Ständerna ej skulle kunna modifiera ett Konstitutions-Utskottets förslag, för att få det framstäldt i den form, under hvilken de ansågo det lämpligast böra hänskjutas till nästa riksdags beslut. Den stridighet, som häri låg mot den eljest i allmänhet åt Ständerna inrymda rättigheten, att granska och jemka sina Utskotts förslag, innan de antogos eller förkastades, förde, sedan Konstitutions-Utskotten både af 4840 och 1812 deröfver yttrat sig, vid 14843 års riksdag till det tillägg i 56 regeringsformen, som gaf tillvaro äfven åt ett Förstärkt Eonstitutions-Utskott. Tilläggets tydliga mening är, att liksom hvarje stånd för sig äger att antaga eller förkasta en föreslagen grundlags-förändring, då den till slutligt afgörande förekommer: så kan ock, i fall ståndens meningar ej kunna sammanjemkas, intet stånds tanka, om det sig ej efter de öfriga fogar,, undertryckas i afseende på sjellva förslagets beskaffenhet redan vid den riksdag, då det förberedes, utan bör då blifva föremål för en votering inom Förstärkt Konstitutions-Utskott ). ) Undantag gjordes endast för grundlags-ändringar, som af Konungen proponeras; hvilka kunna afsiås vid samma riksdag då de väckas, om nemligen I Konstitutions-Utskottet dem genast astyrker. I) Det var slutligen 4812 års Konstitutions-Utskotts