Aftonbladet – 30 oktober 1845, sida 2

opp, så får jag säga dig, att jag ej önskar någon röst. och ännu eger makt att straffa oförskämdhet. — Jag talar allvarsamt. — Då måste du vara ifrån dina sinnen och aga den kedja som hänger på mitt bröst för ett rdensband. — Jag är fullkomligt vid mina sinnen. — Tala då fort! — Vicekonung Andreas son lefver, han är i Palermo, i detta palats. — Är det möjligt? O, grymma slag! — OQO! hvilken lycka! — Jag är förlorad. — Ni är räddad, hör mig. Den laglige thronarfvingen, beröfvad de dokumenter som bevisa bans börd, är icke annat än en äfventyrare, som antingen ej-vågat åberopa sina rättigheter, eller, om ban vågar det, gör det förgälves; ty dessa dokumenter äro ej mera i hans våld, jag bar stulit dem ifrån honom. — Gud! hvar och huru? — Ni vet, att oaktadt det sår jag erhöll i början af striden vid. Mazara, återvände jag om aftonen till slagfältet, drifven af en lycklig ingitvelse. Jag ankom dit i det ögonblick striden :slutades till förmån för våra fiender. Dold ibland hopen; aflossade jag på måfå ett skott på den segrande anföraren. Förblandad med våra soldater, som hoptals öfvergingo till Donna Maria, uudgick jag att blifva igenkänd och kunde nalkas den sårade. I det ögonblick, då alla trängdes kring den unga anföraren, som lörlorat sansningen, varseblef jag i hans öfverrock papper med kungligt vapen. Under det jag lutade mig ned likasom för att bjelpa honom, bemäktigade jag mig dessa papper.