Aftonbladet – 30 oktober 1845, sida 2

ser, hördes ett lätt buller vid ingången och nå gon inträda med skyndsamma steg. — Hertig, sade en röst, jag har skyndat till er. — Åh, är det du, Loranzi, sade hertigen kallt utan att upplyfta hufvudet. — Jag måste tala med er, tillade hofmannen sakta. — Kommer du för att taga afsked af mig? — Nej, det är fråga om något helt annat, når gontivg som ej får sägas högt. Jag skall aflägsna vakten. — Din dåre! tror du att vi ännu ega att befalla? Loranzi återvände till vakten, med hvilken han talade några ord, hvarefter de tvenne soldaterne ställd sig utom dörren; derpå återvände han till regenten. — Nå väl, nådigste herre, ni ser nu... — Huru har du burit dig åt för att aflägsna vakten? — Jag sade dem, att de gjorde mera nytta ute, der de på långt håll kunde se om någon skulle vilja söka att befria er, och att jag åtog mig att bevaka er här inne. I — De veta ju, att du är min vän. — De förstå nog, att afsatta furstar icke ega några vänner. — Imedlertid har du blifvit din herre trogen 11 olyckan. — Ack! jag har icke en gång den hedern. — Huru! — Nådigste herre, er makt och ert anseende äro fastare än någonsin. — Om du tänker insöfva mig med ett falskt