Aftonbladet – 30 oktober 1845, sida 2

ej agerar i frihetens namn. Äfven maktens och privilegiernas försvarare nödgas åberopa det. Eller kan väl det fenomen undgå betraktarens öga, att legitimister och ultraister öfverallt synas räcka radikalerna handen, eller åtminstone försöka att tala dessas språk, så snart fråga är om att stäfja medelklassens uppstigande makt? Och att i de representationer, der en klass nedanom medelklassen redan äger stämma, denna sista klass företrädesvis väljes till operationsgrund, endera för att i den väcka en emot medelklassen fiendtlig egen ståndsanda, eller ock för att genom ytterligheten af demokratiska fordringar skrämma? — I fransyska revolutionen ser man rakt motsatta tendenser verka till samma förstörande mål. Det är en häfkraft, hvaraf den yttre politiken ofta begagnat sig för sina ändamål. Och denna politik är icke ännu utnött. Sedan Julirevolutionen hafva allt tydligare symptomer af denna art yppat sig i Europas inre partirörelser. — Det är långt derifrån, att anarkiens faror företrädesvis ligga framför oss i eftergiften för tidsenliga fordringar. De finnas vida verkligare i ryggen af samhällsutvecklingen, och dölja sig i ett af dess fiender bevakadt bakhåll. — Bättre då, att skåda faran i ansiglet, och med förnuft tillse, huru den ej blott kan bekämpas, utan förekommas. Man måste medgifva, att en representationsförändring hittills aldrig i Sverige skett, utan i och genom en revolution; och revolutioner på vårt sätt ha vi redan haft alltför många. En representations-förändring är i sig sjelf en akt af nationell sjelfständighet. Sjelfständigheten för folken kan vara både inre och yttre; men bådas samband är oupplösligt: — och profvet, att så förhåller sig, lärer ej heller för oss komma att uteblifva. — Exempel af inre poliliska kriser, lyckligt öfverståndna utan att tillika hafva varit yttre kriser, finnas. Man ser sådana föredömen bos stora nationer, långt framskridna på den borgerliga frihetens bana; och de visa till hvilka resultater en, med ärlig.et och tålamod genomförd debatt, kan leda. De Nord-Amerikanska Fristaterna satte ett sådant exempel efter förvärfvad sjelfständighet, genom en fredligt grundad centralförfattning. England har satt ett annat, genom reformbilten. — Reform utan revolution måste i allmänhet vara den lagliga frihetsvännens valspråk; och en fri diskussion om reformens vilkor är oss, ej blott genom vår statsförfattning, försäkrad, utan denna diskussion är tillika för det närvarande en medborgerlig pligt. — För mig framstår klarare hvad, i fråga om vår representations former och verksamhet, icke är möjligt, än hvad som för dess ombildning kan och bör ske. Men insigten i det förra kastar redan ljus ,på det sednare. Kunde frågan, huruvida vår närvarande författning kan bära sig, ovilkorligen med nej besvaras; så vore saken så vida afgjord. Men sjelfva denna fråga är allt för obestämd och förutsätter en annan: hurudan är i sjelfva verket vår närvarande författning? — Hvad som är, såsom föremål för iakttagelse och erfarenhet, synes lätt kunna afsöras. Likväl är det intet ämne, hvari man stöter på flera fördomar. T. ex. är det fråga om införandet af en förbättrad kriminaloch civil-lag, och går det. ursprungliga uppdraget ut på, att till ett helt sammanföra och kodifiera de förändringar, som vår allmänna lag sedan 41754 undergått; så måste man finna naturligt, att de män, åt hvilka detta arbete blifvit uppdraget, icke kunna inse, huruledes dessa sedan hundra år skedda förändringar låta sig sammanfattas till ett helt och begripas, utan afseende på de småningom förändrade principer i lagstiftningen, som under tiden ej blott här, utan i hela Europa, gjort sig gällande. De uttala dessa principer: — och man beskyller dem att framkomma med er oerhörd nyhet. Hela 4734 års lag framträdel deremot med ens i ett idealiskt ljus, såsom de goda gamla; ehuru det är det goda i den,som ej skall förgå, men det gamla deremot som redar är förgånget. — Jag har redan i den första a dessa föreläsningar anfört ett dylikt exempel u en ännu högre sfer. Ingenting är säkrare, än all ståndsmakten i Europa blifvit kufvad af Konungarna. Likväl är det nu i hela Europa ståndsprivilegiernas försvarare, som vilja anses för kungamaktens säkraste försvarare och vänner. Omöjligt i vår närvarande representation kallar jag allt, som går ut på att återföra den bortom 41809, — allt, hvad som nu innebär n förnekelse af de grundsatser, som då uttalades, så väl för representationens verksamhet, sådan denna i 4809 års regeringsform bestämdes, som för vår representations åt framtiden lemnade ombildning. Det följande skall tydligare förklars min mening. Ständernas betydelse, såsom statsmakt, bero; på bestämmandet af hvad som fordras till et Är ET a a a TR Ann