Aftonbladet – 29 oktober 1845, sida 2

afgjorde sakep, och jag vill derföre här uppräkna dem. Den enda af de sju, hvilken skulle kunna sägas ega någon rätt att i ifrågavarande ämne yttra sig, var professor Bring, han är sjelf juris candidat och hans historiska studier bafva alltid gått mycket in på närbeslägtade juridiska, liksom filosofiska, områden; de öfriga voro en teolog, en stjernkikare, en zoolog, en hebre, en fysiker och en oryctognosty, thet är: stenkunnig!!! Det är dessa herrar och män, som bättre än hela juridiska fakulteten visste hvad herr Naumans disputation dugde till. Det säges att saken imedlertid härmed ingalunda är afhjelpt, i så motto att kanslern, biskop Faxe, just i detta draget skall hafva förklarat förslaget ogiltigt, så länge herr Nauman vore den ende sökande. Doktor Wieselgren har åter varit härinne och hållit ett tal om nykterheten. Då han härunder äfven vidrörde sitt påtänkta stora biografiska opus, hände sig att åhörarne begynte rätt allvarsamt förkunna sitt misshag förmedelst stampningar och annat oljud, hvaröfver herr doktorn lärer blifvit liksom en smula konsternerad. Han företog sig likväl till ;valet att apostrofera den akademiska sångföreningen, såsom den korporation, hvilken hufvudsakligast gjort vrumleriets, uppkomst i Lund, och tillät sig i sammanhang dermed omtala en viss fransk konungs originella kapell af — svin, hvilka medelst ett om halsen åtbundet rep anmanades att hvar i sin stad frambringa finare eller gröfre grymtningar. Jag citerar detta såsom någonting utomordentligt betecknande för hela den Wwieselgrenska methoden. i Hr Wieselgrep har bland sina nyare medhjelpåre och apostlar numera äfven vunnit lingua latine professorn Ek, hvilken utgifvit en Sjelfbekännelse,, deri han omtalar hurusom äfven han i fordna dagar bedref den fasliga synden att någon gång taga sig en sup, ja, till och med en dramm och klämm, men snart fålt öppna ögon för den afgrund, på hvars brant han sväfvade. Detta lilla opus kostar blott några skillingar. Apropos om uppbyggliga småskrifter, har jag haft tillfälle att se några kuriösa blad af professor Reuterdahl, hvilka icke utkommit i det ailmänna, men blifvit utdelade på enskild väg till en och annan inom och utom det lundensiska sambället; det är ett litet minnestal vid grafven öfver aflidne lagmannen Kjellander. Ingångsspråket är: ,Jag hatar de ostadiga andar äc., och de sex, sju oktafsidor, hvaraf brochyren består, innehåller egentligen ingenting annat än en utläggning af denna text. Med de p,ostadiga andar, menar herr R. naturligtvis inga andra än de liberale i landene, och det hela går ut på att prisa framlidne lagmannen, såsom en gammal fast och tvärsäker konservatist i motsats till den nya tidens irrlärare och rabulister. Jag vill visst icke ha sagt, att dessa blad uttrycka annat eller mer, än hvad herr R. sjelf och hans trosförvandter otaliga gånger förut sagt, och detsamma har till och med ofta sagts med dubbelt så mycken ilska och fanatism; men jag omnämner det såsom ett nytt talande bevis på huru den nya tidens motståndare omöjligen kunna låta ett enda tillfälle gå för dem förloradt till att på vinst och förlust utfara mot fribeten och framåtskridandet. En Reuterdahl kan numera icke en gång låta en gammal temligen obskur man erfara den sista tjensten, utah att denne ännu isin graf skall tjena hans politiska antipathier till ämne och föda. Skånska Correspondenten har uppmanat herr R. att utgifva sin brochyr i bokbaudeln, men den lärde prelaten synes icke vilja höra på det örat. I fall tiden medgåfve. mig, skulle jag kunna meddela ännu åtskilligt annat, så väl från den lärda staden, som från det förnäma landshöfdingeresidenset, men gönidt är i alla fall icke glömdt. En liten anekdot härifrån vill jag likväl tillägga, förrän jag slutar detta bref. Det skall nemligen för någon tid sedan ha inträffat, att en viss landsfader inkallat till. sig en viss kronofogde, och i de mest vredgade ordalag hafva föreställt honom, hurusom han, landsfadren, vid en resa utåt landet funnit en bro i ett alldeles oförsvarligt skick, och ålagt honom att genast reparera denna sin bro och detta sitt fel, med mindre han ville se sig drabbad med denna onåd, som är värre än det värsta. Kronofogden önskade få ordet till sitt försvar, men omöjligt. Landsfadren var för ögonblicket vid vältalighet och ville icke låta tillfället gå sig ur händerna att dermed göra effekt. Omsider tröttnade den höge herren, och underhafvanden kom i sin tur. Nådige herre! — var hans svar — jag klandrar icke er vrede, men det är två ting att härvid upplysa, nemligen 4:o att denna bro icke hörer under mitt fögderi,! och 9:o att den icke ligger — inom Ers Nådes! Län!s — Sådant kallas på fransyska en ndeconhtnraay a