Aftonbladet – 29 oktober 1845, sida 2

CC ETERN blick uti förmaket och några kammarherrar införde en kurir ifrån Mazara. Vid hans åsyn blefvo både hertigen och prinsessan oroliga och darrande, med ögonen fästade på denna man, hvars nerdammade kläder utvisade, att han kom från slagtfältet och hvars ord skulle afgöra deras öde. Efter en vördnadsfull bugning ställde kuriren sålunda sitt tal till regenten: — Ers höghet, då jag lemnade Mazara, voro edra troppar segrande på alla punkter, en del af fienden hade redan kastat sig in uti passen vid Alcassas, och som jag på vägen blifvit anfallen a! några strödda ryttare, och derigenom länge uppehållen, innan jag med plats undkom dem, är det troligt, att striden nu är slut och att man nu är sysselsatt till hutvudstaden införa de tagaa standaren och fångarne. — Det är nog, gå! sade hertigen af Arcos. Kuriren afträdde, och regenten och prinsessan blefvo allena uti galleriet, der några minuters tystnad rådde. Den olyckliga prinsessan, stödd emot en pelare, sade med låg röst: — Det är då afgjordt! — Ja, nu ser ni, såde den öfvermodige segraren, lyckan, makten, segren äro på min sida... och ni, hvad återstår er? — Gud och mitt mod, sade hon, i det bon upplyfte sina ögon mot himmelen. — 0, vägra ej att antäga mitt beskydd, sade bertigen, blek och darrande af kärlek. Känn, Maria, höjden af min kärlek, då jag nedlåter mig till böner i det ögonblick då jag står som segrare framför er. ee — Nej... jag vill icke hafva er att tacka föj någonting. a