Aftonbladet – 29 oktober 1845, sida 2

EE EEE AE SAN Sarons tra See ang skulle jag emottaga regentskapet, sedan kom kronan af sig sjelf... Det var en afton, midt under -hvimlet af en fest, som denna tanke föll mig in. Ni var der... så skön och instagande, att jag kände mig fattad af en yrsel och då svor jag döden åt Andreas. — Hvilken förskräcklig kärlek! — Ö, tig, ni känner ej den ursinnighet och det raseri och på samma gång det ädelmod och den uppoffring, hvaraf denna passion är mäktig. Vid allt detta, som jag tillvägabragie genom det afskyvärdaste brott, tänkte jag knappt på mig sjelf, min enda önskan var att se er lycklig och som drottning smile åt mig, under det jag låg vid edra fötter. Man talar om ärelystnad! Min Gud! hvad är väl detta fåfänga, svaga begär efter höghet, för att visa ett guldbesmidt bröst eller en med diademet prydd panna, emot kärleken, för hvilken man uppoffrar allt, som förtär och bränner ända intill benen och som, om ni segrar, i stället för plågor lofvar en omätlig, en himmelsk sällhet ... Ja, ja, det var med glädje och ur djupet af min själ som jag svor att mörda Andreas. — Och ni bar haft den grymheten att fullborda detta löfte. — Ja, jag blef både feg och mördare; mördare, derföre att jag endast genom ett brott kunde få äga er, feg, derföre att jag ville lefva för er. . : — Nåväl, straffet skall ligga uti sjelfva brottet, som ni begått, utan att vinna någonting dermed. : — Det få vise, svarade han med förfärlig röst. Bullret af steg och vapen hördes i detta ögon