Aftonbladet – 28 oktober 1845, sida 2

sig väl bekant huru den norska demokratien på detta faktiska sätt vederlagt våra aristokratorganers föregifvanden om dess småaktighet, nidskhet och inskränkthet, har ropet här, öfver norska bondregementet i dylika fall, nödgats helt och hållet tystna. Facta, som annars så sällan förmå någonting på vår aristokratis inbilskhet och blindhet, ha vid dessa tillfällen varit för många och för öfvervägande, för att ej slutligen stoppa munnen till på partiets inför allmänheten ordande organer. Det har gått dessa organer sammalunda i frågan om den norska demokratiens söt att iakttaga lagliga och grundlagliga former, och dess förmåga att från stortbhingskommitteerna afgilva grundligt uttänkta, med lag och sakkunnighet understödda och logiskt genomförda betänkanden öfver dem förelagda ämnen. Man har ej ens kunnat undgå en viss förvåning öfver att något sådant kunde härröra från bönder. Förhållandet är imedlertid att norska allmogen, vid valet af sina representanter, alltid haft den klokheisn (som, i förbigående sagdt, visst icke skulle saknas hos den svenska, under analoga förbållanden) att icke uteslutande välja dem ibland bönderna, utan att äfven dertill utse ett antal ibland de embetsmän, som stå allmogen närmast i sina interessen och med den oftare omgås, nämligen landprester, klockare och länsmän: tre slags norska tjenstemän, hvilka inom norska storthingen intagit en utmärkt plats och tillbandagått sina medrepresentanter ibland allmogen dels med de kunskaper om lagarne, statshushållningen och mycket annat, hvilka de förre saknade, dels med talangen att författa utlåtanden i behörig kurialstil, när en sådan yttre form för dessa varit nödig. För mången svensk torde dylika kunskaper och denna redaktionsförmåga tyckas sällsam hos en delafnorska allmogens ifrågavarande biträdare och organer, när man nämligen besinnar huru obetydligt våra klockare och länsmän (i allmänhet taladt) skulle kunna åstadkomma på samma fält; men härvid är att märka, att för en klockare och en länsman i Norge fordras ovilkorligen flera färdigheter och insigter, hvarpå man hos de lika benämnda tjenstemännen i Sverige ej gör anspråk; så att det är ett misstag, knappast ursäktligt ens i vår Posttidnings noter, att ställa dem på samma linea. Så länge norska byråkratien stod led om led med norska demokratien och kämpade för sina egna ömtåligaste interessen mot norska konungamaktens ouppbörliga försök att dels ofvanom byråkratien skapa en bördsaristokrati, fördiv att inkräkta de högre embetsmannaplatserna, dels genom förändringar i naturalisationsgrunderna öppna tillträde åt svenska bördsaristokratien till samma förmånliga och dominerande funktioner. — så länge voro landtpresterna, klockarne och länsmännen välkomna medkämpar för byråkratien vid det gemensamma försvaret. Men sedan denna strid lyckligen blifvit afslutad, och allmogen, bättre van vid det för densamma i Norge förut alldeles okända konstitutionella lifvet, börjat bilda ett mera sjelfständigt element inom representationen, har en söndring småningom yppats emellan de fordna bundsförvandterna, och byråkratien och demokratien stå nu mera på storthingen ofta midt emot hvarandra, stridande om oförenlig: interessen. Det vore ej underligt om byråkratien, märkande sin underlägsenhet i antal, skulle hysa den önskan, att bondepartiet måtte å andra sidan vara det så underlägset i förmåga och insigter, att intelligensen hos den förra kunde öfverväga hvad som brister i mängd, och ej heller att både landlandprester, klockare och länsmän måtte kunna aflägsnas ur demokratiens leder eller göras ocbrukbara till dess organer. Med de två förstnärsnde slags tjenstemänen är detta likväl icke verkstölibart; ty Norges fyra biskopar, utan consistoriales hemma och utan sjelfskrifven talman inom representationen, bilda ingen prelatur, som i makt och anspråk kan jemföras med den svenska; genom dem kan man alltså ej förmå någonting öfver landprester och klockare. Hyser landtfolket det förtroende för dessa, att det väljer dem till sina representanter vid storthbinget, så behöfva de ej göra sig några betänkligheter vid att fullständigt motsvara förtroendet att föra sina kommittenters talan och tillhandagå sina medrepresentanter med råd, insigter och redaktionsbiträden. De äro, med ett ord, sjelfständiga män, så lågt de för öfrigt, i våra svenska högmögendes ögon, stå på sambällstrappan. Ett ganska skiljaktigt förhållande äger rum med norska länsmännen. De tillsättas af amtmännen (landshöfdingarne) likasom våra svenska, och kunna på lika vis afsättas, efter nyssnämnde sina förmäns godtycke, utan både dom och ransakning. Efter den brytning, som i den sednare tiden uppstått amallan hvråkrvratisan arch damalratisan : MNMaroa