Aftonbladet – 28 oktober 1845, sida 2

största svårighet banat sig väg genom de fiendtliga trupperna och de palatset omgifvande vakterna. De tidningar, han medförde, voro i hög grad oroande för prinsessan. Regentens trupper hade vunnit betydliga fördelar, och voro mästare af halfva slagfältet. Denne officer, som tillhörde prinsessans svit, bönföll att hon skulle lemna palatset, medan det ännu var tid, och söka en säker tillflyktsort, hvarifrån hon, i händelse stridens utgång blefve ofördelaktig, kunde komma öfver gränsen. Maria besvarade detta förslag endast med ett föraktligt smålöje och en bestämd vägran. Hon kunde icke fly, under det ädelmodiga krigare gingo i döden för henne. — Prinsessa, återtog officern, olycksbådande rykten äro spridda uti palatset, och hvilka nått mina öron, under det jag, för att inkomma hit, nödgades blanda mig med hertigens folk. Man påstår, att regenten hyser till er ett bittrare hat, än det, som härleder sig från täflan om thronen, och att, om han blir segrare, det grymmaste öde förestår er. — Iogen vet det bättre än jag sjelf, svarade prinsessan med köld; — ytterligheten af det hat, hertigen af Arcos hyser emot mig, uttalar sig bäst uti de dystra blickar han kastar på mig då vi äro allena. Jag vet, att om han öfverraskade mig i detta ögonblick, skulle jag vara förlorad — och likväl stannar jag qvar. Så länge mina försvarare kunna fortsätta striden, afbidar jag här, utan att darra, hvad helst som må hända. Jag skall dö med samma mod, som den siste af mina försvarare. — Ni bör betänka, att döden är ljuf och ärofull på slagfältet, men att ert öde här, i detta palats, kan blifva förskräckligt. — Ahl detta utbärdar jag ej — utropade Giovano och nedryckte i detsamma den honom erbjudna rustningen. Att ikläda sig kyrassen och beväpna sig med den förgyllda och stålblenka skölden, var för honom ett ögonblicks verk: der