Aftonbladet – 28 oktober 1845, sida 2

på satte han kasken, hvarpå en stor, hvit fjäderbuske svajade, på sitt hufvud, och skakande det väldiga svärdet, sade han med högtidlig ton: — Donna Maria! om stålet uti denna klinga biter och dess hugg gifva döden, skola hertigens af Arcos soldater snart upphöra att vara till, och jag skall för edra fötter nedlägga dsras blodiga baner. Han lemnade derpå hastigt galleriet, åtföljd af officern, som åtog sig att bana honom väg ur palatset. lan. Hon ställde sig vid ett fönster, hvarifrån man hade utsigt åt en af palatsets portar. — Efter några sekunder af en pinsam väntan varseblef hon ändtligen Giovano, som skyndsamt nedsteg utföre pelarraden. Nedkommen, kastade han sig på en stridshäst, som der väntade honom, och försvann ur hennes åsyn. I samma ögonblick återvann hon hela sitt mod, och upplyftande ögonen emot himmelen, gjorde hon en kort bön och gick sedan med långsamma steg genom galleriet. — J, åldrige murar uti mina fäders palats — sade hon — som varit vittnen till huru friden och hoppet voro min barndoms följeslagare, j sen mig nu nära att blifva drottning eller uppoffras; men nu, likasom i min barndom, skail jag ihågkomma det på dessa kopparsköldar inristade valspråk: Bibehåll alltid din själs styrka, ty den är en gåfva af Gudy. Sålunda förflöto några timmar, utan att donna Maria kunde förmå sig att lemna detta galleri, derifrån hon uti ett töcknigt fjerran upptäckte röken och dammet på slagfältet, som i hvitaktiga massor uppstego på den dunkelt himmelsblåa horisonten. Solen närmade sig sin nedgång, då hastigt dubbeldörrarne uppslogos och en kammarherre anmälte: Hans höghet hertigen af Arcos. Donna Maria bleknade, lade handen på sitt ingsligt klappande hjerta, men iakttog en fast hållning. (Forts. följer-)