Aftonbladet – 23 oktober 1845, sida 2

kan jag erinra mig hafva sett någon lag, som ålägger en riksdagsman af Bondeståndet en dylik uppvaktningsskyldigbet. Att representanter, tillhörande det stånd, af hvilket jag är en medlem, brukat att uppvakta höfdingarne öfver deras resp. län, känner jag ganska väl; men då detta bruk alltid och tillalla delar grundat sig på en frivillig öfverenskommelse länsrepresentanterna cmellan, har det aldrig kunnat erhålla kraft och verkan af en lag, som man, med eller mot sin vilja, måste ställa sig till efterrättelse. Alt mina och hr grefve Löwenhielms politiska åsigter icke öfverensstämae med hvarandra, kände jag förut, Att jag följaktligen i tby fall icke samtalsvis kunde draga någon nytta af hans råd och erfarenhet, visste jag äfven. Att gå upp endast och allenast för att buga mig för hr grefven ansåg jag, för min censkilda del, vara ett fjesk, som icke gerna kunde stå väl tillsammans med den sjelfständighet, hvilken från ett folkombud bör vara lika oskiljaktig, som skuggan från kroppen. Till följd af allt detta beslöt jag, att icke under riksdagen uppvakta hr grefve Löwenhielm. Jag trodde mig för öfrigt hafva så mycket mera skäl till denna uraktlåtenhet, som representanterne från den stad, der hr grefven såsom landshöfding residerar, äfven afhböllo sig från att besöka honom. — Hvad beträffar hr grefvens i tidningen Medborgaren framkastade beskyllning, att talmennen Hans Jansson skulle hafva varit den, som ej allenast öfvertalat mig, utan äfven genom min medverkan sökt förmå de andra länskamraterne att afhålla sig från att uppvakta hr grefven, så är densamma till alla delar grundfalsk och obefogad. Jag samtalade aldrig med ständets talman rörande denna sak, hvilken jag ansåg vara så underordnad, att det aldrig kunde falla mig in att upptaga hans tid med samspråk om densamma; icke eller har jag någonsin sökt öfvertala mina länskamrater att åsidosätta den ifrågavarande uppvaktningen. Då jag blef tillfrågad, buruvida jag vid den uppvaktning, som de ämnade göra hos grefve L., ville vara dem följaktig, svarade jag helt kort, att, om någon hade lust att göra en sådan, så stode det honom fritt, men att jag för min del icke kunde finna mig vid att i densamma deltaga. Månne väl detta svar kan få namn af en hr grefven och landshöfdingen försåtligt tillfogad skymf? Eller månne jag härigenom visade mig vara en fill split och osämja uppviglande bonde,? — Om så är förhållandet, så medgifver jag gerna, att jag icke känner mitt modersmål, att jag icke förmår för mig klargöra begreppet skymf), och icke kan uppfatta hvad som med en till split och osämja uppviglande bonden, enligt hr grefvens och landshöfdingens ordböcker, förstäs bör. Det vet jag dock, att jag hvarken i min hemort, eller annorstädes der jag farit fram, gjort mig känd såsom en intrigör, eller såsom en person, den der uppmanar andra till split och osämja. Jag kan i detta fall tryggt vädja till alla dem, som känna mig, eller med mig stått i närmare förbindelser. Hr grefven och landshöfdingen kan möjligtvis behaga säga, ati mitt förnekande af rättmätigheten af hans tillmälen bevissr ingenting till mitt rättfärdigande. Jag tror mig imedlertid aldrig hafva gjort mig känd på ett sätt, som skulle kunna gifva någon anledning att draga sanningsenligheten af min här ofvan afgifna förklaring i tvifvelsmål. Skulle likväl några vittnesbörd behöfvas, så åberopar jag mig så väl Bondeståndets talman vid sistförflutna riksmöte, fullmäktigen i riksgä!dskontoret Hans Jansson, som ock mina medrepresentanter från Götheborgs och Bohus län, af hvilka Erik Christenston i Tingstad torde för hr grefven och landshöfdingen vara lättast att komma till samtals med. I sin berättelse om det uppträde mellan mig och grefve Löwenhielm, hvilket gifvit anledning till denna skriftvexling, har redaktionen af Handelstidningen anfört, att bemälde herr grefve skulle hafva frägat mig, huru jag kunde våga att visa mig inför hans ögon. Sålunda föllo dock icke orden, utan hr grefven yttrade sin förundran öfver, hkuru en sådan karl ville besöka en så vacker sammankomst, som den på Ströms herregård. — Som red. sjelf täcktes finna, äro dessa af mig nu citerade ordalag ingen bit bättre, än de, som red. i sin artikel anfört; men sanningen likmätigt har jag dock ansett mig böra meddela red. ifrågavarande berigtigande, och det så mycket hellre, som grefve Löwenhielm i sin till Medborgaren insärda uppsats tyckes i deta fall vilja förneka att hafva yttrat något alls i den syftning som Handelstidniogen uppgifvit. Efter att bafva för en vördad allmänhet framlagt ofyan omförmälta upplysningar och berigtiganden, vil jag blott tillägga, att jag helst skulle önska, det al tvist mellan mig och hr grefve Löwenhielm måtte nu och för alltid vara förbi; men att jag tillika fast och oåterkalleligen beslutat, att, om herr grefven vidare vid något tillfälle förolämpar mig, ett befallande Tig karl! icke skall afhålla mig ifrån att låta hr grefven höra sanningen inför samma personer, hvilkas aktning han möjligtvis kan söka beröfva mig genom att ånyo framställa mig såsom en lumpen intrigör, en till split och osämja uppviglande bonde. Götheborg d. 14 Okt. 1845. L. Rasmusson. Hr BR — FR 0 Åt VR IA ra