Aftonbladet – 22 oktober 1845, sida 2

— Ni är konung: denna tanke endast bör sysselsätta er. Giovano, öfverseende med en blick det inre af sitt rum, fästade sina ögon på det lilla bord han nyss lemnat. — Öch jag som nyss med så mycket nöje åt henne författade detta tal. Sedan lade han handen på pannan. De skakande könslor af öfverraskning och förvirring hvaraf han vexelvis varit intagen, jemte ett slag: yrsel, hvaruti han genom den oförmodade upp: täcklen ar sin höga börd blifvit försatt, hade för mörkat hans begrepp, hvilka nu, korsande sit uti hans hufvud, småningom återkommo, Depå utropade ban: — Det är sannt, nu kommer jag ihåg . . Nyss, just här har jag svurit, alt ända in i dö den egna mig åt hennes tjenst. I — Det liter sig ej göra. I — Jag har svurit det. — Då könde ni ej hemligheten af er börd. -— Hvad vore väl en ed, om händelsernas vind den? sen af Foseolo egde ett hjerta, son mer ön en gång kövt en samn och djup kärlel (hvilken tid han ännu erinrade sig) och alltid va rit hederns lagar trogen, för hvilken han va färdig till de största uppoffringar, stodo likvä dessa känslor hos honom, såsom hofman, i bak grunden, då det var fråga om thronens interesser och stladnade vid denna yttersta gräns, som för ijenar ramn af hbjeltemod, men som hertigen iöijande verldens sätt att döma, skulle halv kailat dårskap.