Aftonbladet – 20 oktober 1845, sida 2

Till vördade landsmäns behjertande. Efter flerfaldiga meddelanden och uppmaningar samt med vår enskilda kännedom om tillståndet våra hemorter, anse vi oss förpligtade, att till de välvilliga och lyckligare i landet frambära våra be: tryckta sockenbors suckar. Annu ha de fleste, i synnerhet arrendatorer och räntegifvare, icke förmåt arbeta sig ur den skuldsättning, hvartill de föranled des af 4841 års totala missvext på höstsäd. De 2:ne påföljande åren voro för sig tillräckliga, men icke ymniga. Förlidet års oerhörda nederbörd förderfvade all slags säd, försatte hela ängstrakter under vatten, så att de icke kunde afbergas, eller afbetes, och gjorde att trädet måste dels lemnas alldeles obrukadt, dels högst ofullständigt tillredas. Den spanmål, som blifvit använd till utsäde för detta är, svag i sig sjelf gaf redan i fjol höst intet hopp. Den utgick under vintern: åkern måste omsädas om våren; och med våren inträdde den svåra torka, som på hård jord förstörde all utsigt till skörd och på den lösare lemnat föga mer än utsädet igen. Redan förra året tillgrepos alla låneutvägar att fylla behofven. Magasiner, kyrkooch fattigkassor äro tömda, och de behöfliga räntorna liqvideras blott med. ökade, mer eller mindre säkra, skuldförbindelser. Höstetiden, fordom så liflig af slagans ljud, är nu en bedröfvelsens tid. Logarne stå tysta som grafvar. Icke fattighjonen — ty för deras underhåll måste maten tagas ur egen mun — utan besuttne jordbrukare fråga hvarandra: hvar få vi bröd att äta? Ingen har säd at: sälja, ingen penningar att köpa för, och ännu äterstår ett helt år, innan vi, med Guds nåd, få glädja: ät en ny skörd. De undsättningar vår gode Konung nådigst beviljat, hafva somliga socknar icke våga emottaga af fruktan för en ruinerande gemensan ansvarighet. I andra hafva de redan åtgått till föd: och utsäde. Potateslanden, som man tidigt börjadt skatta, gifva på de flesta ställen långt under mättlig: förhoppningar. Ån bark, måssor och lafvar då? — Ja, der hundradetals händer komma att slitas on dessa nödbrödsämnen, der blir äfven denna tillgång otillräcklig; den kan ock föga användas utan tillsat: af mjöl: men, för öfrigt, hved helsa och märg kar den gifva ät de uppvexande barnen och åt den ar betande klassen? Med den felslagna skörden har äfvenledes uppstått en allmän brist på halmfoder för kreaturen. Et! lispund halm är lika svårt att få, som ett lispunc mjöl. Oundvikeligen måste uthusen aftäckas, för att lemna bidrag till föda åt ladugården, hvaraf i alla fall en del måste undanslaktas, eller afyttras till ett vanvärde, likasom det vore stulet gods man sålde. Men der ingen lada är att aftäcka, såsom hos backstugusittare och inhyseshjon, hvilka hafva en enda ko att lefva utaf, hur skall der gå med uppehället för dem och deras barn? Ännu eftertänkligare blir ställningen efter snart instundande flyttningstid. Allestädes äro tjenstehjon uppsagda. Unga, försvarslösa personer, afsigkomna torpare, sysslolösa dagsvarkare sakna tillflygter, erbjuda sig att arbeta för blotta maten, men afvisas — måste afvisas! Länsstyrelsens välvillga uppmaning till de bättre lottade, att bereda arbetsförtjenster åt dessa behöfvande, kan knappt på något enda ställe efierkommas; ty under allmän nöd PRATAR ER NN KASERNER TRONEN SNIA SENSE porer