Aftonbladet – 17 oktober 1845, sida 2

hvars mening har så mycken vigt vid rådslagen om Europas öden; de beundra hos honom den oböjliga fasthet i politiska grundsatser, hvilken insa händelser förmått skaka, och den orubbliga tillgifvenheten för ett system, hvilken ej ett enda ögonblick svigtat i trettio år; framförallt häpna de öfver den materiella framgång, som oupphörligt krönt alla den Österrikiske statsministerns planer. Också lyssna de på honom med uppmärksamhet, och han röner föga svårigheter vid att bringa dem till sin mening. Furst Metternichs långvarigare besök på Johannisberg äro nästan alltid att anse som:tecken till behofvet af hans personliga närvaro. Hen: vistas då midt i det konstitutionella Tyskland och kan se, höra, uppskatta allting sjelf på egen hand. Hans förtrogne och högra band, grefve MäöncehBellinghausen, befinner sig vid sådana tillfällen beständigt på vägen fram eller åter emellan Johannisberg och Frankfurt. Furst Metternich mottager på sitt slott besök af konungar, furstar och diplomater; han utdelar ibland dem sina råd, förmår dem att ingå på sina åsigter, och gemensamma beslut öfverläggas och uppgöras vid detta slags diplomatiska kongresser utan officiell karakler. Preussen sjelf nödgas vid dessa vigtiga öfverläggningstimmar vidgå Österrikes moraliska öfverlägsenhet, representerad genom kejsardömets förste minister, och denne återeröfrar sålunda inom få veckor den terräng, som hans afsöndringspolitik synes ha låtit konom förlora. Furst Metternichs sednaste resa till Rhen har gifvit honom tiltälle att på nytt ådagalägga sin makt. Den närvarande sinnesjäsningen inom Tyskland misshagar och oroar honom: han fruktar att bakom de kyrkliga striderna se något politiskt spöke framträda; det är åtminstone ursprunget till en rörelse, hvilkens samtliga följder man ej med säkerhet kan beräkna i Tyskland, förut så ofta skakadt af religiösa tvister. Också lär den allvarsammaste bevakning mot smittan blifvit anbefslld på alla Österrikes gränsor, i synnerhet åt Sacbsen till. Ingen skrift af ptysk-katolikerna förmår intränga hvarken derifrån eller genom Böhmen; och statskanslerens förbittring måste ha varit stor, när han förnam, att den nya tyskkatolska kyrkans anhängare lyckats, genom ett eget konstgrepp, inom Österrike sprida trettitusen exemplar af Ronges protest emot påfveväldet, under betäckning af en bönebok, som var försedd med erkebiskopens i Prag censorliga tullstämpel. Tysk-katolikerna voro sannolikt på väg ait vinna borgarerätt för sin kyrka inom tyska förbundsstaterna, der de redan hafva mer än 450 församlingar, i närvarande ögonblick vårdade af 60 prester, till största delen förut tillhörande romersk-katolska kyrkan, och der deras antal vexer dagligen; konungen af Preussen beviljade dem redan det i början dem vägrade begagnandet af protestantiska kyrkor; konungen af Sachsen vågade ej sätta sig emot den nya reformationen; konungen af Wärtemberg biföll villigt; den tysk-katolska kyrkan stod med ett ord beredd att mottaga officiellt erkännande — då fursten ansåg nödigt att personligen mellankomma. På någon öfverlåtelse åt Förbundsdagen af frågan om tyska katolicismea var ej alt tänka; 7:de artikeln i Förbundskonstitutionen af den 8 Juni 4813 fordrar enhällighet för beslut öfver religionsfrågor. Men huru mot den nya trossöndringen förena en församling af 47 omröstande, bland hvilka biott funnos 3 eller Z romerskt katolska röster — Österrikes, Bäjerns, Luxemburgs? Väl hade det lyckats att förena de protestantiska furstarne år 41832 i en reaktion emot politiska idger; men huru skulle man kunna tro att de år 4843 kunde vilja bli påfveväldets vapendragare och genom våldsamma åtgärder tillbakatränga, inom romerska kyrkans krets, dem ibland dennas medlemmar, som ville utträda derifrån? Dessutom hade de utträdande åberopat förbundskonstitutionens 46:de artikel, som förklarar att skiljaktigbeter i den kristna trosbekännelsen inom Förbundsstaterna icke medföra någon skiljaktighet i laglig eller medborgerlig rätt; och egenskapen att vara kristen kunde man åtminstone icke frånkänna de nya katolikerna. Furst Metternich fann alltså ej hos Förbundsdagen i Frenkfurt något stöd för sina förslag. De särskilda staternas grundlagar erbjödo honom ett säkrare motståndsmedel. Alla medgåfvo fri religionsöfning; men endast åt de kristna trosbekännelser, som af hvar stat voro erkända. Nu ges det dock ej mer än tre kristna trosbekännelser, som tillhöra denna kategori: den katolska, lutherska och reformerta. I grund häraf kunde statsstyrelserna vägra protestantiska kyrkornas upplåtande åt tysk-katolikerna, under förevändning att tysk-katolikerna icke tillhörde någon af staten erkänd trosbekännelse. Tyska katolicismen måste härigenom nödgas vidtaga särskilda åtgärder för att vinna officiellt erkännande; men härvid kunde man å den romerska sidan vinna tid och tillfälle att uppställa tusentals hinder och inkast i den nya reformationens väg; hvaraf följden skulle blifva: antingen att tysk-katolikerna, uttrötlade :och harmsna, återinträdde i romerska kyrkans sköte; eller, likt Czersky, oförsigligt ställde NET EN SA SIDE NE EA ER SNRA NING RABE