Aftonbladet – 17 oktober 1845, sida 2

Giovano lät henne icke fortfara, utan föll på knä och utropade: — Gud! Donna Maria! ... Derpå sade han efter elt ögonblicks tystnad: — Det var således prinsessan af Syracusa..-.. — Som ni räddat. — Ack! jag trodde det ett ögopblick vid Jjudet af denna röst, som jag blott hört en enda gång, men som jag mig sjelf till trots trodde mig igenkänna, likväl aflägsnade jag denna tanke, såsom dåraktig och foster af en olycklig inbildning. — Hvarföre olycklig? : Hon tycktes icke förstå hvilken olycka det var för den fattige skrifvaren alt hon var af kungligt blod. — Hvarföre olycklig, upprepade hon, då ni kan för andra gången tjena den, som ni så tappert räddat? — Jag dåre! hvad jag sagt.... Jag tror jag vägrade alt dö för er.... O, madame, värde: glömma det. Peita okonstlade naturens barn, ur stård all dölja sina känslor, förrådde sim förvirring och derigenom sin passion. Hela hans själ uttalade sig genom hans läppar. — Kan jag nu -räkna på er? sade prinsessan småleende. — Jag tillhör er med lif och själ. — Giovano, jag känner den inspiration och vältalighet, hvaraf ni är mäktig, alt ni äger mod bar ni visat då ni räddade mitt lif, och på er panna ser jag alla de ädla känslor, som edra bandlingar antyda, med eldiga drag tecknade; helga dessa ädla egenskaper, hvarmed naturen utrustat er, åt