Aftonbladet – 10 oktober 1845, sida 3

sadan post KUNNA val fylle dh oh all, UVIIKGN så många gånger visat huru litet han possederar sig sjelf. ——— — Under rubriken Morgonen och Söndagsbladet innehåller Dagbladet i dag en förträfflig artikel, hvarur vi här nedan meddela några utdrag Sedan Dagbladet vidrört Morgonens emfatiska beskärmelse öfver den bekanta insända artikeln i Dagbladet med afseende på Söndagsbladets utgifvare, yttras der: Morgonen har ingenting att beröma sig af för Gudi och mannom i det fallet, och dess hätska anfall mot generaldirektören Troil t. ex. skall alltid bl en outplänlig nola ignomintae på redaktionens pan. na. Hvarest var gränsen här emellan det låga och föraktliga insinuationsmanåret, som physiognomiskt och frenologiskt söker deducera moraliska lyten: ur de yttre formernas beskaffenhet, och delatörens osedliga sinnelag, som för sina hämndplaners eller egennyttiga beräkningars skull pådiktar sin nästa böjelser och begär eller handlingar, som strida emot sedelagen och rättsläran? Smädelusten, smutskastningen och skamlösheten ha sedan fortgått med ohejdadt raseri, och Söndagsbladet och Den Konstitutionelie ha i s nnerhet utmärkt sig som outtröttlige athleter på denna vanfrejdade palaestra. Krogseener och bordelluppträden c. ha utgjort de lyckliga inspirationsoch fulgurationsmomenterna i deras episka och dramatiska produktioner, och intet rum har varit fredlyst för deras profanerande fräckhet, och ingen person, från den högsta i samhället räknad, fredad för deras illvilliga angrepp och ärekränkande tillmälen. Nu fråga vi Morgonen, om han sjelf vill räkna sig till denna demoraliserande liga, som gör de mest tantaliska ansträngningar, för att upplösa alla samhällsband och sträfvar i sin yra att föra oss till brädden af sjelfsväldets afgrund? Hvi reser han sig derföre så kämpalik i känslan af sin kraft att försvara en person, som gjort sig hemfallen under det allmänna omdömets straffande gissel? Den, som begått ungdomsförseelser och gjort så stora afsteg från det rättas väg, att polisprotokollernas framläggande inför allmänheten skulle väcka ett roligen outplänligt misstroende emot hans person, kan han ätervinna sin förlorade aktning och sina medborgares tillit genom en oafbruten kedja af lättsinniga handlingar, öfvermod, missbruk af tryckfriheten , hån och begabberi af alla personliga frioch rättigheter? Vågar Morgonen försvara denna infernaliska taktik, som söker undergräfva privatlifvets heigd och förlama allt offentligt motständ, för att sedan få vegetera och strafilöst frodas i dissolutionens och utsväfningarnas mörker? Skall förtrytelsen öfver sskernas närvarande gång och ordning förleda den presterliga tidningen att glömma rättfärdighe-. tens domarekall för den tionde och det bidrag, den får från de däliga sedernas lurendrejare? Aro icke den allmänna opinionens ömtälighet och ofördragsamhet emot allt lågsinnadt och föraktligt ett af de mest talande bevis man eger för ett folks moraliska kultur och bildning, och skola väl tidningarne, som borde vara organer för allt högre och ädlare i samhället, nedlåta sig till Jastdragare åt de otyglade begären och lidelserna? Hvartill gagnar offentlighetens röst, Om den leder folket ifrån odlingens, fridens och den redliga flitens skördealstrande fält till hatets, Ivedrägtens och den roflystna sjelfviskhetens ödemarker? Ar icke publiciteten en väktare öfver den civiliserade mensklighetens helgedom? När Konungens idla förtroende till nationens moderation, förstånd och hofsamhet äterskänkte oss en af våra dyrbaraste rättigheter, och indragningsmaktens godtyckliga välde upphörde, så var ju meningen, alt sanning och rätt derigenom skulle vinna i makt och inflytande? Icke skedde det, för att lössläppa alla vilda krafter, som i sin stormande häftighet skulle hota det hela med upplösning?! Och icke är det någon moralisk och rättsenlig frihet att strafflöst få beröfva sina medborvare deras heder, att utan bevis få beskylla och ankloga statens embetsmän och tjenare för oredlighet ch försnillning af allmänna medlen, att få brännmärka dem med öknamn och vanfrejda dem med skällsord och pöbelaktiga tillmälen? Står vår publik på en så låg ståndpunkt, att den fröjdar sig åt en ådan lågsinthet? Månne den klappar i händerna åt ådana svarta bragder? Har det icke efter några och rettio års strider hunnit bilda sig i nationens omjöme en kärna af solida tänkesätt, rättsåsigter och öreställninger, som väcka ovilja emot alla föraktliga under? IHer allmänheten tagit sin hand från den Crusenstolpiska smäde-litteraturen, för att i stället örlusta sig ät Söndagsbladeis och Den Konstitutioielies utgjutelser? När den välbekante romantiske häfdetecknaren i in sista hjeltedikt beröfvar excellensen Brahe äran ff hans lagliga födsel och utsätter honom på de oikta afkomlingarnes allmänning, så sockrar han åtninstone sin smädelust. Han har något af hvad man callar snille, den mannen, och kunskaper och en stil, om emellanåt till och med är förträfflig, om det icke jäxte så minga giftiga blommor i hans leende träd-!