Aftonbladet – 10 oktober 1845, sida 2

nando en skicklig konstnär förfärdiga en ny näsa på den älskade Seraphina och lemnade henne derefter för alltid. Nu måste han snart blifva öfvertygad alt — på hvad sätt kunde han icke begripa — ett helt århundrade förflutit mellan närvarande tid och den natt, som han tillbragt på de sju städernas ö, samt att han nu var lika obekant i sin fäådernestad, som om han aldrig hade bott der. Tusentals gånger önskade han sig tillbaka till sin märkvärdiga ö och till dess palatser, der han hade blifvit mottagen på ett så utmärkt sätt; och — då Seraphina numera ej var något annat för honom än en stenbild, omgifven af en talrik afkomma, tänkte han med dubbel längtan på alkaldens sköna dotter, som utan tvifvel nu, liksom han, var i blomman af sin ålder. Han hade gerna velat för andra gången företaga en expedition till den heliga ön på egen bekostnad, om icke den första hade medtagit hans tillgångar. Ack, ingen ville tro honom! Alla menniskor höllo hans tal för en skeppsbrutens drömmar. Men då han, det oaktadt, icke öfverr gaf sina planer, blef han en skott-tafla för Lissabons qvickhufvuden, och barnen ropade på gatorna efter honom: ,Adalantado öfver de sju öarnal . Då han slutligen insåg att han icke i sin födelseort kunde erhålla något understöd till ernående af sitt mål, seglade han till de Canariska öarna, i hvilkas grannskap han hade funnit sin ö, och hvilkas inbyggare gerna deltaga i sjöäfventyr. Här fann han beskedliga åhörare af sina berättelser i de gamla matroserna, hvilka fullt och fast trodde på alla hafvets under. Alla ansågo hans öden för ganska rimliga samt honom sjelf för en mycket klok och skarpsynt man; ty, sade de i tystbet till hvarandra: han har varit på ön S:t Brandan! De, å sin sida, berättade mycket för honom om detta hafsunder, denna lycksaliga ö, som många