Aftonbladet – 10 oktober 1845, sida 2

Don Fernandos berättelse hade visserligen den bästa historiska bekräftelse för sig, som i sådana fall är nödig, nemligen äkta dokumenter. Men när man hörde den unge mannen, som var i blomman af sin ålder, tala om händelser, hvilka måste hafva tilldragit sig för mer än hundra år sedan, och dem han likväl påstod sig sielf hafva upplefvat, så kunde man väl icke anse honom för annat än galen. Den gamle skrifvaren höjde på axlarna, strök sitt tunna skägg, besteg åter sin himmelshöga trefot, drog fram pennan från dess plats bakom örat och fortfor att införa sina akter i 68:de bandet af sina jättefolianter. Äfven de öfriga pennfäktarne återvände hånleende till sina platser. Sålunda öfvergifven af alla, lemande Fernando sjöministeren, nästan drifven till vansinne af alla de motsägelser han hade rönt sedan sin ankomst till Lissabon. Den stackars mannen återvände till Ramiros boning, men den blef stängd för honom. För att likväl öfvertyga bonom, att Seraphina, föremålet för hans narraktiga inbillning, verkligen var död och han en komplett tok, förde man honom till hennes familjegrift. Der fann han en hedersam matrona buggen i sten och jemte henne en stolt riddare i full rustning, begge omgilna af sinnebilder af en talrik afkomma. Sjelfva minnesvården bar spår af den allt förstörande tiden. På riddarens händer, hvilka enligt. den tidens fromma sed voro hopknäppta till bön, felades fingrarna, och den fordom så sköna Seraphinas ansigte hade till och med förlorat näsan. Fernando intogs omedvetet af förakt, då han såg detta monumentala bevis på sin älskarinnas otrohet. Men huru skulle man också kunna begära trobet hos en älskarinna i ett helt århundrade! Och sedan — hvad rätt hade han till denna trohet efter allt hvad som hade passerat mellan honom och alkaldens dotter? — I ljuf åminnelse af fordna tider lät den olycklige Fer.