Aftonbladet – 9 oktober 1845, sida 2

vajade, högtidligt komma utför floden, rodd af exton sjömän, hvilka sjöngo en gammal spansk ång. Under båtens fördäck satt en riddare i en nycket rik, men gammalmodig mantel, och en fantlig, lika gammal barett med fjäder. Då båten var vid sidan af karavellen, steg ridlaren ombord. Han var lång ocb mager. Ett stolt allvar hvilade öfver hans långlagda spanska ansigte. De friserade mustacherna räckte från öfverläppen till öronen. De uppvikta manschetterna på hans skjorta räckte ända till armbiågarna. En lång Toledoklinga, med en ofantlig handkorg på fästet, släpade slamrande efter honom. Med äkta spansk artighet helsade han Don Fernando vid dess namn och lyckönskade honom till hans ankomst. Den unge riddaren blef icke litet förvånad öfver, att finna sitt namn kändt i ett fremmande land, och af alldeles obekanta menniskor. Så snart han hade hemtat sig från sin öfverraskning, frågade han mannen, hvad det landet hette, som han nu såg framför sig. — De sju städernas ö. Var detta möjligt? — Stormen hade således drifvit honom till det land, han så varmt efterlängtat. Lyckligtvis hade den andra karavellen, som vid ovädrets början blifvit skiljd ifrån Don Fernando, inlupit i en närbelägen hamn och hastigt utbredt ryktet om en expedition, som vore kommen för alt återföra detta land i den stora kristenhetens sköte. — Hela ön, sade den långe riddaren, firar denna glada händelse genom offentliga lustbarheter, och man har endast afvaktat ers nådes ankomst; för att svärja Portugals krona hyllningsoch underdånighets-eden och för att helsa ers nåde sjelf, adalantadon öfver de sju städerna. — Afven var denna afton en stor, allmän bankett anordnad i alkaldens palats; och denne höge embetsman hade vid den efterlängtade karavellens ankomst afsändt sin öfverstekammarherre, för att med vederbörliga ceremonier mottaga den utnämnde adalantadon och ledsaga honom till palatset — så herättade den allvarsamme riddaren. (Forts, följer.)