Aftonbladet – 27 september 1845, sida 2

Hardouin Hansard, hade instörtat en eiter annan.p — För Amsterdam sjelf är det att tillägga, som tidningarne just nu berätta, att, nemligen, den 9 dennes en ny börsbyggnad der invigdes, derföre att den gamla, som öppnades 46153, befanns, efter 223 års förlopp, så bristfällig, att den måste öfvergifvas, och börssammankomsterne sedan 4836 hållas i en provisorisk lokal, i afvaktan på den nuvarandes färdigbyggande. Just detta tärande, till en viss men obestämd undergång, är, om man så får säga, hemskt i denna byggnadsart. Ett rätt nytt exempel har Berlin gifvit os. E Juni 4840 kände man i huset M 23 på Karlstrasse, en skakning, så att fönsterne klingade, möblerne darrade, glas och koppar på bord och i skänkar kommo slamrande i rörelse. Man trodde att det var en jordbäfning. Men i Mars 1843 begynte husets murar och balklag plötsligen att sjunka, och alla inbyggarne måste bastigt taga flykten; och nu fann man, att rustverket under huset hade sänkt sig. Den lärde naturforskaren professor Ehrenberg i Berlin trodde sig finna, att marken under pålarne hade bestått af idel lefvande infusionsdjur, hvilka, uttråkade på stället, bade beslutat öfvergå tull annan ort. Länge hafva architekter i vår tid vetat att undvika pålgrund, äfven då man annorstädes betjenat sig af detta hafs. Belidor underrättar oss, att grunden för armarne till den inre hamnen i Toulon, var en vidt utbredd massa af murbruk och sten, hvarftals utfyllde på hafsbotten och stötta tillsammans. Blondel byggde på sank mark repslagarebanan i Rochefort, af mer än 4200 fots längd, icke med pålar, men på en sammanhängande murmassa; den står qvar utan förändring. Att med pålar af frå uppbära en byggnad af sten är naturvidrigt, och såsom nämdt är, en nödbjelp, hvilken begripligtvis endast så långt kan användas, som träets motvägande styrka ännu ej upphäfves af stenbyggnadens tyngd. Och ej en gång denna styrka kan påräknas hel, för en längre framtid, ty hon är beroende af en mängd omständigheter, hvilka alla mer och mer försvaga henne, under det att stenen förblifver, i allt och städse, oförändrad. Lägger man ytterligare härtill, att pålarne under en byggnad äro alldeles oberoende af hvarandra, och att det stöd, hvar och en af dem gifver, helt och hållet bestämmes af det motstånd, hans spets finner i det jordlager, mot hvilket han, drifven af hejaren, till en början stannat; men att detta l2ger omöjligen kan, på en större rymd, hafva samma täthet och sammanhållniovgskraft, äfvensom byggnaden, i mån af dess vexande höjd och olika fördelade murmassor, måste åstadkomma på några pålar mer, på andra mindre tryckning; så måste ock af allt detta, äfven vid den mest förde!aktiga markens beskaffenhet, följden uppenbarligen blifva, brytning nämnde massor emellan, efter pålarnes med tiden djupare, olika inträngande, hvaraf förorsakas olika sättningar och hela husets sönderbristande, samt större eller mindre förstörelse. Sådan betydelse har då uttrycket: fullkomligt betryggande i de byggnadskunniges, af kommitterade, embetsutlåtande. Att en byggnad, som uppföres på pålgrund, skulle blifva allsintet betryggad, ver, såsom vi selt, rätt lätt att begripa; men kanske ville icke öfverintendents-embetets tjenstemån gå så långt på omdömets väg, utan fordrade saken framför sig, att taga på med händerne. Den fanns äfven! Eller äro icke för alla öppna att se de remnor, som öfverallt finnas på hus här i staden, hviika hvila på pålvirke? Skulle stundom dessa bräckor vara för en tid tillsmetade och öfverrappade, utvändigt; så finnas ju alltid qvar brustna trappstenar och hvalf, lutande väggar, uppoch nedgående golfplaner och tak, att se sig mätt på, under det man besinnar, att hvart och ett af dessa hus dock i tyngd är en obetydlighet emot vårt blifvande museum? Befinnas icke iorg och quaier, öfver allt der de hvila på pålar, brutne och vridne i en mångfalld olika sänkningar, oaktadt så särdeles ringa är der att uppbära? Detta allt hade kommitterade för ögonen, och ändock tro dessa herrar att det är så som denna monumentala byggnad, en bland de få af sådant slag, som fäderneslandet egt medel att bekosta, kan göra sig gällande och med full åskådlighet framträda såsom en hufvudsaklig prydnad för stadenn. (Forts. följer.)