Aftonbladet – 27 september 1845, sida 2

— Se så ja!... Jag kunde väl tro a:t det var omöjligt. — Och jag som hade gått så listigt till väga och förberedt allt hos gubben! — Men det var ju på så god fot?... Säkert har du begått någon oförsigtighet. .. du har för mycket brådstörtat händelsernas gång. — Lugna dig, min käre medbroitsling!... Ermelinda älskar mig mer än någonsin; ett bevis derpå är att bon bortjagar mig. — Ett herrligt bevis! utbrast Vorbelies. — Jag ser med nöje att jag förlorar mitt vad. oo — Men konsuln? frågade Mirabeau. o— Elden har kommit i luntan; bomben skall krevera på tid och ställe. — Hvad åter angår mitt förhållande till markisinnan, så . ... — Alltid samma taktik. — Följ mina instruktioner och upplösningen skall bli efter önskan. Då Mirabeau skiljt sig från chevaliern, måste han nödvändigt råka Christine. Den unga arlesiskan var på sin post, vid löndörren, som tjenade hennes sköna missfoster till utech ingång. Så snart Mirabeau fick se henne, sprang han emot henne och ropade, med anspelning på markisinnan: — För en vägrad kyss tvenne röfvade kyssar, min vackra flicka! och med sin kraftfulla arm omfattade han och upplyfte den unga flickan, som tillät sig att sakta örfila upp den ryktbare mannen. Snart nedsatte han henne åter. Hon skrattade, skämtade, och var af en sprittande liflighet. —o— Ni har ingen befallning att gifva mig? — Inte här... men der borta, svarade Mirabeau, i det han med fingret pekade åt hotellet Joubert. — Kommer du? tillade han. Christine tvekade. — Och de Argusar, hvarom chevalier de Vorbelles talade? — Argusarna? ... Åh, der äro inga sådana nu mera. Jag kastade guld till dem genom fönstret och de gingo att dricka upp det på krogen. — Kom, min vackra Christine. Före dagningen var Christine tillbaka i hotellet de la Fare. Hon hade emottagit Mirabeaus förex skrifter. (Forts. följer.)