Aftonbladet – 27 september 1845, sida 2

beau och markisinnan, eller snarare Gabriel och Ermelinda, liknade tvenne barn, hvilka lära sig attälska. Den unga frun fann sig lycklig af denna rena tillgifvenhet, den hon i början ansett omöjlig; hon besinnade icke att ju lugnare böljan är, desto djupare är den. Hon talade småleende om sin dolk, om detta feberaktiga bat, så länge närdt och ändå så hastigt försvunnit. Sedan söker hop förklara och reda de sistförflutna dagarnes alla besynnerliga gåtor: huru Mirabeau hade kunnat upptäcka hennes mörka beslut, huru han hade kunnat bortsnappa, återgifva och ånyo b.xttaga hennes doik och huru han bar sig åt att king skaftet af densamma rulla fina pappersrimsor. — På alla dessa frågor svarade Mirabeau: — Sedan, sedan, skall du få veta det. Och hans arm böjde sig dervid, ehuru helt sakta, omkring Ermelindas smärta lif, som den knappast vidrörde. Hastigt uppgaf den unga frun ett rop och sjelfförebråelsens rodnad steg henne i ansigtet. Mirabeau hade, då han med armen omslöt henne, kommit att intrycka tagelklädnadens taggar, och denna kroppsliga smärta hade, i det den sönderslet markisinnans fina hull, äfven sönderslitit hennes illusioners fina slöja. Ermelinda hade ett ögonblick sett sig nära Mirabeaus brännande läppar; — hon hade böjt sig undan för att undvika hans orena kyss. Med eldsprutande blick, med darrande läppar, med barmen flämtande af vrede och sinnesrörelse, tryckte hon sig ännu hårdare emot tagelklädningen och ropade, vändande sig ifrån Mirabeau: — Gå ut, gå ut härifrån! Hädanefter är allt slut emellan oss. . . — Förträffligt! sade Mirabeau till sig sjelf. — Ännu tre dagar och vi skola återse hvarandra; men det skall icke bli mellan fyra ögon. Då Mirabeau lemnade Ermelindas kammare, tog han vägen utför den lilla löntrappan, som ledde till Christines rum. Här träffade han, efter vanligheten, chevaliern, som trädde i vägen för honom. — Nå väl, hvad nytt? frågade Rudolf. — Allt är brutet, svarade Mirabeau.