Aftonbladet – 27 september 1845, sida 2

arlesiskan hörde sin frus tunga, men i denn stund temligen regelmessiga andetag, trodde ho! henne vara insomnad i sin säng; hon återvänd således med bhemlighetsfull långsamhet derifrå! bon kommit, efter att först hafva noga uträtta sitt erhållna uppdrag, som var att lägga ifrån sig biljetten. När markisinnan vaknade, började dagern re dan att intränga genom jalusiernas Springor. j början förvånades hon öfver att befinna sig på bönpallen; men snart fästade hon sig vid der förflutna dagens minnen, och hennes tankar ilade genast till Mirabeau, hbvilken hon hade vänta! från klockan tio och till dess hon, utmattad, insomnade. Hvarföre hade han icke kommit? En plötslig tanke genomblixtrade hennes själ: kon steg hastigt upp och ilade till lönskåpet der hon hade inneslutit sin dolk. Hon hyste ett svagt hopp att kring dess skaft finna en pappersrimsa, liknande dem hon funnit ett par aftnar förut. Hennes aning blef förverkligad. En biljett satt verkligen — ej omkring skaftet, men mellan tvenne af de fina, ciselerade guldbladen Ermelinda tog biljetten, uppvecklade den med darrande hand och genomögnade den med er glädje, den bon hvarken förmådde eller tänkte på att underkufva. Biljetten kunde hvarken kallas en förklaring eller en ursäkt. Nej, bättre än allt detta: der utgjorde ett löfte: ,Bästa Ermelinda! Jag kunde icke komma i går; men jag skal komma i afton, om du vill. Dia bror Gabriel. Denna enkell et, denna återhållsamhet lugnade den stackars lidande unga qvinnan. — Hvad han är lugn! sade hon. Hvarföre kan jag icke vara så med? Imedlertid kom aftonen och Mirabeau med den Ermelinda hade under dagens lopp öfvertänkf de mest bevekande argumenter, de mest vältaliga ord, för att kunna öfverflytta sin öfvertygelse ut Mirabeaus själ. Men en eldig blick, ett vänlig! ord af honom kom henne snart att glömma allt. Förtjust öfver sin väns broderliga ton, lät Ermelinda hela sitt misstroende insöfvas. — Mira