Aftonbladet – 27 september 1845, sida 2

än hbaifva muren, går i lutning mot vattnet, och den andra, mindre, åt landet till, är vågrät. För ändan mot sjön, och på de båda andra sidorne af den lutande planen, uppföras små murar, till jemnhöjd med den vågräta delen. Sedan lägges på det lutande fältet sand, inom de små murarne och ända upp, så att den öfra planen blifver, medelst sanden, fortsatt. Uppå denna vågräta plan, dels sten, dels sand, formas nu med hydraulisk bruk den massa man vill fälla till sjöbottnen, och, sedan hon fått ligga minst i 2:ne månader att torka, slår man undan de små murarne, som uppehöllo sanden, hvilken derefter bortsköljes af hafsvågen, hvarigenom den formade massan, hvars tyngdpunkt ligger öfver den lutande planen, faller på denna och åker så af ned 1 sjön. Virgilius beskrifver, i IX Bok. 740—17 v. v. af Eneiden, att vid Bajä, när en sådan klippa stupar, från sin ställning, i hafvet, darra öarne Procida och Ischia, och Typhon, som bor under denna, bäfvar. Den ofvannämnde författaren Maggio lärer också, för sin del, att då man ej har stora stenmassor af naturen, förfärdiga block af murbruk, på det sätt alt delta instöpes uti, i marken gjorda, rätvipkliga grafvar, hvarefter, sedan dessa massor haft nog tid att torka, och så fått nog fasthet, de sänkas en intill annan på bafsbottnen, först åt ett håll, och sedan på tvären af dessa: desto bättre ju större och bredare de äro, — Han nämner äfven, att i Venetia brukades att lägga grund för byggnader på det ofvan beskrifna Vitruvianska sältet, innanför dubbla spuntdammar 3). Läsaren finner af det nu anförda, alt, såsora vi nämnde, man i forntiden alltid beräknade grundens säkerhet efter de medel som funnos att, icke punktvis, utan med stora ytor trycka marken. Pålnivg verkar på ett detta alldeles motsatt sätt. Den styckar, i stället för att samla den lösa marken; och den arbetar att med spetsarne spränga äfven den fasta. Också har ins. ingenstädes hos de gamle skriftställarne kunnat finna spår dertill, att man i forntiden skulle hafva begagnat pålverk till grund för byggnader af någon betydenhet. Det är sant att Vitruvius 6), i fråga om grundlöggoing, säger: Om det skuile hända att man icke kunde finna god mark, och att stället icke bestod af annat än utfylld och sumpig jord; så måste man gräfva bort så mycket som möjligt, försöka att uttömma vattnet, och neddrifva pålar af al, oliveträd eller ek. Men författaren, som alltid annars går in i undervisande detaljer, nämner här icke att dessa pålar skulle bära något, hvar för sig, och bestämmer icke, hvad nödigt varit, buru grofva de erfordras, eller att de borde drifvas ned till fast mark; deremot föreskrifver han, att med kol fylla rummet mellan pålarne. När man jemförer detta med åtgärderna för grundläggningen af det namnkunniga Diana-templet i. Ephesos, sådane Plinius, i sin Historia Naturalis 7), beskrifver dem, eller att den sanka platsen der öfverbäddades med kol, som nedstampades i marken, för att på en gång torka och befästa henne 8) (pålgrund begagnades der icke); så kommer man lätt på den tanken, att de hos Vitruvius nämnde pålar brukades blott för att hindra skufningar i den lösa marken, eller för att lätta kolenas indrifning i denna, då sidoskjutningar genom pålningen förhindrades. Vare härmed huru som heldst, så, när författaren säger att på sådan grund man kunde uppföra ett ganska stadigt murverk, måste man ihbågkomma, först att den vanliga sammanhängande grundsulan ej heller här fick fattas, och dernäst att boningshusen den tiden voro allmännast blott en våning, och aldrig högre än 2:ne, samt att murarne till följe deraf befunnos mycket tunna och lätta, hvarigenom lasten på en qvadrat fot bebyggd mark ej bann till kanske 14 af den nu vanliga i större städer. Vilruvius säger annorstädes 9), vid fråga om alträdets varaktighet under vatten: derom ser man många prof uti Ravenna, hvilken stads alla hus, så enskilda som allmänna, äro byggda på pålar af detta trädslag,; ett yttrande, som äflvenledes kunde leda till den mening, att pålar redan 5) Vid hamnbyggnaden i Algier, dessa sednare åren, hafva Fransmännen begagnat till grundläggning i hafvet block af beton: också konstgjord sten. S) III Bok. 3 Kap. 7) Lib. XXXVI. Cap. 14. 8) Uppå denna första bädd följde en annan af fårskinn, med ullen på, som tillkommo, såsom det: trag fär att mildra skakningar af inrdhäfning I