Aftonbladet – 27 september 1845, sida 2

hon med en enda blick öfverskådat de tvenne vägar hon hade framför sig. Alt på elt grymt sätt qvälva en passion, som tillvex!e med hvarje timma; att använda hela kraften af sin ifver och sin öfvertygelse, för alt vina Mirabeau för den heliga saken — sådan var den dubbla plgt, som markisinnan dela Fare bade ålagt sig. Van att beherrska sin egen vilja, som alltid var van stt böja sig, hade den unga qvinnan relan förklarat krig mot sig sjelf, i det hon kallat asta och tagelklädnad till sina bundsförvandter. Det beböfdes icke mer, för att bringa henne till detia tillsrånd af svaghet och mattighet, hvari vi redan hafva funnit herne. Vid första tioslaget hade hon reden börjat darra. Den unga markisinnan väntade att få se Mirabeau, fastän hon aftonen förut hade besvurit honom att icke komma. I följd af en besynserlig och ändå ganska förklarlig inre motsägelse, inskade hon och fruktade på samma gång att han skulle komma. Hon räkvade på en ny syn, shuru hon ännu ej förmådde förklara den förra. Ermelinda blef bedragen i sin fruktan och sitt hopp. De steg hon hörde derute i koridoren voro icke Mirabeaus; de hade för mycken lältbet, för mycken finhet. Det var stegen af Christine, den intagande flickan, som helt sakta gick upp i sitt rum. Ack, hvarföre har jag icke detta glada barnets lugna sällhet? suckade fru de la Fare, och gifvande vika för mattighetens inflytande, insomnade hon snart i denna tunga sömn, som störes af elektriska, svåra drömmar, minnen och fortsättningar af den förflutna dagens plågsamma intryck. Några få ögonblick derefter smög sig den lilla Christine, tyst som en skugga, in i sin frus sängkammare. Lampan, färdig att slockna, kastade blott ett svagt och fladdrande sken. Hela rummet, med alla dess särskildta föremål, insveptes i en töckenlik skymning, svagt belyst af några darrande strålar, hvilka kastade endast ett blekt sken på de närmaste föremålen. Markisinnan, som befann sig utom denna svagt upplysta krets, hade icke varseblifvit Christine. Då den unga