Aftonbladet – 26 september 1845, sida 2

ledamöter; och begge dessa herrar bröto stafven öfver Cederström. Så snart denne insåg, att verklig fara var för handen, — fara för offentlig skymf, åtminstone — tog han sin tillflykt till Konungen, på hvars mellankomst Cederström ej förgäfves räknade. Han sökte göra för Konungen tydligt, hvad denne i alla fall var benägen att tro, att det nemligen var tillgifvenheten för hans person och den ynnest, hvarmed han omfattade Cederström, som Konungens fiender och Cederströms afundsmän sökte bringa på skam, och att den grundlagliga räfsten således blott var ett svepskäl, för att vinna detta ändamål. Om Ers Maj:t — anmärkte slutligen den betryckte gunstlingen — täcks skicka efter ordföranden i Konstitutions-utskottet Grefve Essen och dugtigt lexa upp honom, så tager han nog skeden i vackra handen och skrämmer de öfrige att likaledes stoppa pipan i säcken., Att det är mig man förolämpar, medelst de anfall, som riktats mot er, deruti har ni rätt; jag har länge insett det, — svarade Carl Johan, vresigt — men om de förmena att derigenom beröfva er min hevågenhet, missräkna de sig erbarmligt, de gökarne! Jag kommer hädanefter att ännu mer taga er under mitt synnerliga hägn, begriper ni? Essen vill jag i ögonblicket låta skicka efter; men sättet att taga den uppblåsta menniskan förstår ni icke, finner jag. Essen är en inbiten aristokrat, som ej låter skrämma sig, lika litet som han kan köpas. Jag har lärt känna honom i Christiania. Han skall tagas på en helt annan sida. Med hot och mutor uträttas hos honom ingenting; det retar till och med ännu mera hans högfärd och egensinne. Det är med smicker och goda ord, jag skall beveka honom. Och Exellencen Essen blef kallad till Konungen. I sofrock, liggande utsträckt på en hvilösoffa, gaf han i sin singkammare Grefve von Essen företräde,och tillsade honom att sätta sig ned i en ländstol bredvid soffan. Jag tar emot er, herr Grefve, så här utan omsvep — yttrade Carl Johan, inställsamt småleende, och sträckte handen åt Essen, som böjde sig ned för att kyssa benne, hvilket Konungen bindrade, och tryckte i stället Essens hand, med vänligt eftertryck, i sin egen — men det är ju alltid ett tecken af inbördes värfskap, då man lägger bort alit krus?, Grefve Essen gorde, stillatigande, en åtbörd af vördnad. Eller huru — fortfor monarken — tillåter ni mig ej att få räknas till antalet af edra vänner? Vår bekantskap är lika gammal med min ånkomst bit, och ni var den förste svensk, åt hvilken jag anförtrodde den närmare ledningen af styrelsen öfver Norrige, sedan det lyckats mig, hvad flere af mina företrädare, edra framfarne store konungar, förgäfves åsyftat: alt förena detta land med . Sverige.n — Detta Ers Maj:ts storverk är ristadt i häfderna; och den nåd, hvarmed ni, allernådigste Herre! täckts omfatta mig . .. Tala ej om nåd, min bäste Grefve! — föll Konungen LIfliet i talet — det är vänskap och förtroende, jag alltid hyst för er; och det är dessa tänkesätt hos er för mig, jag räknar på tillbaka.n Essen sänkte ånyo hufvudet, till tecken:af underdånig vördnad. — Den trohet, hvarmed ni besvarade min oförgätlige högstsalige herr faders tillgifvenhet, har stadgat min högaktning för er person, och edra begrepp om trohet äro alltför uråldrigt ridderli52, att ni skulle anse edra förbindelser till en kung, som ni älskat, upphörda med hans lif. Utan att ärnu förstå inledningens afsigt, sökte Essen, med forskande blickar, att läsa i Carl Jobans anlete, och svarade: att Hans Maj:t, med sin vanliga menniskokönnedom, bedömt hans sätt alt tänka. : Jal — utbrast Konungen, med värma — jag visste nog, att jag ej kunde misstaga mig om er, ruru mycket än elaka menniskor bemödat sig ut inbilla mig motsatsen; och jag är öfvertygad, tt ni, Herr Grefve von Essen! är af det folket, om bevisar sina ord med sina gerningar. Tvifvelsutan, allernådigste Herre! — genmälte Essen — Men jag ber om nåd och att få veta vad som föranleder denna Ers Maj:ts nådiga ramställning? Under ett häftigt tal och lifliga åtbörder sökte jarl Johan dölja förlägenheten, hvaruti denna råga, eller rättare: nödvändigheten att yppa sin stundan, försatte honom; och han tog sålunda ill ordet: Jo, det förhåller sig nemligen så. Den brist å grannlagenhet, visse bland Ståndens ledamöter id denna riksdag ådagalägga mot min person, an jag förbise, förlåta och glömma; men då det iller att utan fläck upprätthålla Carl XHI:s mine — denna helgedom för mitt hjerta — bjuder ligten, bjuder äran, hvars lagar städse äro rätlevöret för edra handlingar, Herr Grefvel att heja de otacksamme, innan de hunnit fullborda sia dolska anslag. Ni vet sjelf, att min högstsamm IT oo AMA ler RR 4