Aftonbladet – 26 september 1845, sida 2

— Min onkel, började denne; ni måste förlåt: mig om jag småler åt den högtidlighet, som n vid detta tillfälle ådagalägger. Hvartill tjena väl — det vill jag fråga — att anse mig som er brottsling, förd inför sin domare? ... Vi befinns oss väl icke i den höga rättens sessionsrum, för modar jag? Jag skall väl icke sätta mig på de anklagades bänk?... Icke heller kan jag märkt att ni sitter på domarens gyllene liljor. Jag hal redan sagt er, alt det är fråga om en statshemlighet, den jag möjligen skulle kunna beslut: mig till att upptäcka för min morbror, men der jag deremot aldrig skulle yppa för en domare Här fordras således ett fullkomligt förtroende : ömse sidor. Ni måste lofva mig att sätta tr till mina ord, liksom jag sätter tro till edra I annat fall behåller jag för mig sjelf en hemlig het, som jag annars var sinnad att redan i al. ton meddela er; ty så lydde de instruktioner jag fick från Versailles. Nu må ni sjelf döma, an tingen ni vill bebandla mig som en man elle: som ett barn; som er systerson eller som er brottsling. Efter denna bastiga förklaring, deruti adelsmannens stolthet förenade sig med systersonens oglighet, hade chevaliern stigit upp och visade sig nu färdig att åter sälta sig, eller alt gå ut ;llt efter det svar markisen skulle gifva honom. — Blif qvar, min systerson, blif qvar, yttrade markisen, och lär er att bättre bedöma och uppskatta min karakter. Mitt lynne är öppet, häfligt, oböjligt, om ni så vill; det der känner ni förut. Om ni i början fann mig visa er alltför mycken sträfbet, så sätt er i mitt ställe och döm om jag kunde handla annorlunda. Ty — ni