Aftonbladet – 26 september 1845, sida 2

li konungens närvaro sjöng den bekanta Teljevisar en scen hos fröken Koskull och en på Rosersber; Sjunde kapitlet innehåller en utförlig beskri ning om Konungens sednare förhållanden till ba ron Otto Mörner jemte den märkvärdiga upplys ningen, grundad på autentika bref, att Konunge i sin närvaro men i Mörners frånvaro en gån lät uppbryta den sednares byrå på Rosersberf der M. var ståthållare. Åttonde kapitlet en lån töte å tåte på slagtarhuskällaren, emellan den be kante gastronomen, kammarjunkaren Gyldenpalr och grefve Chapzky, dervid den förre för de sednare berättar åtskilligt om ställningar och för hållanden. Det nionde upptages af framl. öfver postdirektören Baron Carpelan, känd för sin qvick ket och maklighet, samt innehåller infall och bre från honom, några temligen skabrösa. Tionde och elfte kapitlen handla om fram! öfverståthållaren, statsrådet m. m. grefve Rudol Cederström och riksrätten emot honom vid 484 —18 årens riksdag, samt den bekanta justerings skandalen, hvarigenom riksrättens fällande don ändrades. Detta kapitel är i historiskt bän seende så intressant, att vi måste stanna för at låna ett utdrag deraf, pag. 437 och följande: På spetsen af gunstens tinnar, njöt Exellence Cederström Carl Johans odelade förtroende d han uppsteg på thronen. Den svenska afunder som alltid har ett horn i sidan till lyckans oc nådens skötebarn, och den svenska rättskaffenheter som aldrig kunnat försona sig med sqvallret af e hemlig polis, hvars erkände hufvudman Grefv Cederst:öm var den tiden, förenade sina bemö danden, fastän länge förgälves, alt beröfva honon Konungens öra och bereda Cederströms fall. J: ifrigare hans fiender sträfvade till detta mål, de sto ihärdigare tog Konungen honom under ar marna och gjorde hans:sak till sin egen. Me huru förklara föreningen, som det länge syntes på Lif och död mellan tvänne så olikartade per sonligheter som Carl Johan och Rudolph Ceder ström: statsmannens högsta förfining, å ena si dan; sjömannens utan krus, å den andra: — : ena sidan snillets slipade öfverlägsenhet; å dei andra, råämnet af en hvardagsmenniskas förstånd glansen af den högsta personliga älskvärdhet vi sidan af dennas fullkomliga motsats, — ja: d Carl Johans brinnande ögonpar tände hopp elle fruktan, glädje eller förskräckelse, hvarhelst d slungade sina lågor, syntes föga mer eid i de öga, snarlikt fiskens, Cederström hade qvar, än det han förlorat, och väckte uppmärksamhet en dast så länge det lånade sitt ljus från nåden solblick. Carl Jobens uteslutande ynnest för Cederströn var en nagel i ögat icke blott på dem, som fi kade att efterträda hans inflytande, utan tillik: på alla bans kamrater i Rådet, hvilka funno si; förödmjukade, — ingalunda deraf att Lans råd slag fördunklade deras; ty de inskränkte sig van ligen till, att med få ord upprepa såsom sin me ning den åsigt, för hvilken Konungen under öf verläggningen visat sig böjd, eller som denn förut låtit honom förstå att den öfverensstämd med monarkens önskan; men knappt var sam. manträdet slutadt och Konungen stigit upp frår sin med rödt maroquin beklädda förgylda ländstol, öfver hvars ryggstycke syntes en kunglis krona af förgyldt bildhuggeri, än han med uttrycket: Ecoutez Cederström! vinkade honom att följa sig genom löndörren, några trappsteg ned till Konungens bonicgsrum. Denna utmärkelse, detta bevis på utomordentlig bevågenhet och vänskap, förlängde ansenligt öfriga Statsrådsledamöternas anleten. Det vexlades betydelsefulla blickar mellan dem samtlige inbördes; somlige beto sig i läppen; andre spetsade mungiporna till hån; på allas pannor skockades moln; och knappt hade Cederström försvunnit med sin höge beskyddare, innan obelåtenheten bland de qvaremnade gaf sig luft under halfhöga hviskningar.) Endast Wetterstedt låtsade om ingenting; hans nflytande stod på egna och säkra fötter; Cedertröm var honom ej i vägen. Han fruktade hoom ej, hatade honom följaktligen ej heller, men insåg honom med förakt; och då Cederström med insigtet strålande af förnöjelse hastade att åtlyda Conungens vink, föl:de Wetterstedt honom med ett spefullt plirande ögonkast, kastade sedermera n lika beskeffad öfverblick på sina förbluffade amrater och aflägsnade sig, utan att deltaga i leras förstulna beskärmelser. Första försöket att slita det både inom Rådet ch bland allmänheten förhatade bandet mellan arl Johan och (sedermera) Grefve Cederström jordes vid den Riksdag, då spiran föll i nya änder. Man anställde emot honom grundlaglig ifst, i anledning af hans, den 48 April 4847, å nådigste befallning, utfärdade ordres angående n Kuöstbevaknings-expedition. Den efterdömliga rängheten mot gunstlingen Cederström var så ycket märkligare, som chefen för Konungens set hof, Riksmarskalken Grefve von Essen var onstitulions-utskottets ordförande, och Baron kerhjelm, den blifvande chefen för Konungens ådespel, och slutligen Statsråd, var en af dess Författaren var flera gånger personligt vittne till hvad gålunda tilldrog sig i och efter Kanselien.