Aftonbladet – 26 september 1845, sida 2

— ERA Här är en statshemligbet i fråga, och den kunde bli utspridd om vi längre stode bär. — En statshemlig! et! upprepade markisen med en ton af isande ironi. Och af hvem har ni fatt veta den, om jag får fråga? .. I sanning är det icke en lustig ursäkt, som ni bjuder till att anföra. Tror ni då att jag skulle kunna bita på denna krok? Ingalunda. Ni bör veta att detta ej är rätta sättet för en rättskaffens man att två sig ren från misstankar. Om ni ej har något annat skäl att anföra, så Må ni anse er sak förlorad och riktigt förlorad ändå. — Men, min onkel. .-.. — Tyst, tyst, äfven ni. Följ mig till hotellet de La Fare. Der får jag tid nog att låna örat åt oskickligt sammansatta ursäkter. — Min onkel, yttrade Vorbelles med ton af förnärmad heder och sårad värdighet, när ni en gång hört mig, skall ni ångra, — jag vet det bestämdt — den häftighet, hvarmed ni nu bemöter mig. — Det skulle jag önska, svarade konsuln, torrt. Med feberaktig ifver påskyndade den gamle mannen sina steg och tog Rudolf med sig till sitt hotell. Inkomna genom porten, gaf han honom genast ett tecken att följa sig in i kabinettet, för att inför honom (markisen) allena aflägga sitt rättfärdigande. M Markis de la Fare satte sig vid sitt skrifbord och gjorde tecken åt Rudolf att han skulle intaga stolen, som stod på något afstånd derifrån. Konsuln hade lemnat anklagarcns hvassa och ifriga ton, för att, i dess ställe, antaga domarens lugna och obevekliga. — Tala, jag hör er, sade han till Rudolf. rr