Aftonbladet – 26 september 1845, sida 2

sultat söker gifva en trogen teckning af personernas karakter, icke får stödja denna på fakta och scener, som härleda sig från obestämda rykten för dagen, eller äro sjelfuppfunna, för att fylla luckor i teckningen. Man kan till och med hos den historiske romanförfattaren öfverhufvud sätta i fråga, huruvida det är rätt, att för bildandet al sina karaktersteckningar umgås med de historiska personernas öden och förhållanden till hvarandra på fri hand, då mången karakter derigenom blifver framställd uti en falsk dager; men detta blir naturligtvis af mindre betydenhet när fråga är om längesedan förflutna tider, emedan läsaren der gör mindre räkning på trovärdighet; hvaremot man med eller emot sin vilja är böjd att fästa sig vid hvart och ett faktum, som uppgifves från en sednare tid, såsom en verklighet, och vådan blir större, i samma mån som händelserna ej tillhöra offentligheten, och någon motbevisning icke kan lemnas, men deremot ännu lefvande personer finnas, hvilka måste se sina vänner eller anförvandter sålunda prostituerade. Dessa anmärkningar innefatta lik väl ingenting nytt; ty de kunna på visst sätt tillämpas till hela den så kallade memoir-litteraturen, hvaraf isynnerhet de Fransyska och Engelska bokpressarne öfverflödat, och af hvilka Morianförfattarens skrifter utgöra en efterbildning. Detsamma som man i detta afseende kan yttra om det nu förevarande arbetet, gäller också med lika mycket skäl om åtskilliga af hans föregående skildringar; med ett ord, i den delen torde omdömet redan långt för detta hafva stadgat sig. En annan omständighet, som man likaledes kan invända mot denna likasom förf:s föregående skrifter, är att hans personliga sympathier eller motsatsen deraf ofta synas i hufvudsaklig mån hafva inverkat på den firg han gifvit figurerna på sina taflor, så alt man således icke alltid får hos honom pPpåräkna ett fullkomligt lugnt omdöme. Med dessa inskränkningar och förbehåll, som icke äro obetydliga, kan man åter å andra sidan icke neka, att Carl Johan och Svenskarne, serdeles den sednare delen äro kanske ännu mer pikanta och underhållande än något af förf:s föregående arbeten. Man finner icke blott en mängd anekdoter och infall, som på sin tid muntligen cirkulerade, men sedermera fallit i glömska, här upptecknade, så att de, som sjelfve något deltagit i umgängslifvet under de sista 30 åren, förnya i dessa berättelser mången rolig bekantskap från ungdomen, och den öfriga allmänheten får en temligen lefvande föreställning om de figurer, som den tiden rörde sig i flere olika kretsar; författaren har äfven lemnat åtskilliga bidrag af verkligt historiskt värde till det offentliga lifvets krönika för samma tidpunkt, och öfverhufvud, om han ofta ej varit noga om händelsernas tillförlitlighet, så synes det dock att han bemödat sig att teckna personerna så efter naturen, som de visat sig för hans egen föreställning. Vi vilje nu gifva elt kort begrepp om den ifrågavarande andra delens innehåll; den första torde redan vara känd af en tarik publik. Första kapitlet afhandlar historien om Malmö diskonts öfverändakastande och gifver i sammanhang dermed en teckning af framl. kommersrådet Norling, som berömmes för flere utmärkta egenskaper. Författaren upptager dervid äfven ett på den tiden gängse rykte, att förstulet Wasablod flöt i den mannens ådror genom en nära nedstigande förvandskap med prinsessan Sofia Albertinan, men hvartill ingen närmare grund angilves. Andra kapitlet innehåller en skildring af förre katolska pastorn i Stockholm och ett imagineradt lingt bref till honom ifrån den bekante Spinoletta i Mänchen, angående katholicismens framtida utigter på Sverge. Detta bref är skrifvet med en ådan mästarehand, att man, på några få uttryck I när, knappt skulle ana att det är understucket, ; nen är tillika ibland det mest försålliga i helaj. ooken och viltnar om förf:s förut kända paniska r 1 E ruktan för katholicismens stämplingar och utoredande. Tredje kapitlet är en mycket undervållande och läcker beskrifning på umgängeslifvet land diplomatiska korpsen i Stockholm och dess 1 eröring med hofvet på salongsvägen, under per ioden ungefär från 4818 till 41824, jemte en nängd anekdoter. I fjerde kapitlet får man närnare lära känna aflidne generalkonsuln Dehn och ans förhållande till konung Carl Johan, anledingarna dertill Oo. S. V. o Femte kapitlet handlar om hofvets aftoncirklar C ch deruti deltagande personer. Det sjette målar, serskilda uppträden audienser, som konungen!) ifvit åt revisionssekreteraren baron Boye, prossor Rosenschöld, statsrådet baron Wirsen m. fl., ervid yttranden förekomma, till en del grundade pe å bref som förf. bar i sina samlingar. Dessst tom framkomma här på duken flere personer, n om på den tiden syntes i hufvudstaden och voro ec remål för uppmärksamhet, bland annat en ung K olsk grefve Chapzky, en vildbjerna, men stor vän Å friheten och sitt land, hvilken på sin tidlsk ickle polisens bekymmer genom sin fritalighet not ryssarna. Till detta kapitel bör äfven enlen i kronprinsens ungkarlsrum, der Axel Raab r