Aftonbladet – 26 september 1845, sida 2

blixtra och ropade till den besynnerlige karlen, som tycktes vilja trampa på honom: — Ge rum! ge rum! annars skall jag väl med värjan rödja mig en väg. — Ned med vapnet, chevalier! svarade en stadig och nästan högtidlig stämma. Öka ej förräderiet med en våldsgerning. — Förräderiet! ropade Rudolf. . — Ja, förräderiet, upprepade den andre, i de han med en talande åtbörd visade först på hotellet Joubert och sedan på hotellet de La Fare Den, som sålunda talade, var ingen mer och ingen mindre än markis de La Fare sjelf. Efter att hos erkebiskopen hafva inväntat den sista rap Porten af sin utställde Argus, hade han helt hastigt gått derifrån, för att, under ett anfall af häftig vrede, med egna ögon öfvertyga sig om er nedrighet, hvartill han i början vägrat att sälta tro Ställande sig med korslagda armar midt emo! Rudolf,. fästade han på honom en af dessa anklagande blickar, som rigtas på en gång af vreder och föraktet. — Rältfärdiga er, min herre, rättfärdiga er yttrade gubben, sträft. Rättiärdiga er, i fall n icke vill att jag skall förneka er, såsom en förrädare, eller som en man utan ära. — Nu är förklaringens ögonblick inne, tänkte Rudolf. Det kom långt förr än jag väntade. Han närmade sig nu till onkeln och fattade, med en hemlighetsfull ifver, dennes arm; hvarpå han efterhärmade den åtbörd, som konsuln nyss hade gjort, pekande först på hotellet Joubert och sedan på hotellet de La Fare, hviskande ned kufvad häftighet: — Tyst, min onkel! För Guds skull tyst...