Aftonbladet – 26 september 1845, sida 2

måste sjelf medzifva det — jag ertappade er på bar gerning och bevisen voro temligen klara. Alla omständigheter vittnade emot er och... — Och ni, min onkel, gjorde så med, föll honom chevaliern glädtigt i talet. Detta inall kom den gamle konsuln att rynka ögonbrynen. Rudolf märkte att han a! obetänksamhet hade öfverskridit den gräns, som i den ceremoniöse onkelns ögon åtskiljde systersonens tillåtna förtrolighet från en ohöflig och opassande frihet. Han hejdade sig således genast och sökte godtgöra sin glömska derigenom, att han hufvudstupa rusade in på det vigtiga ämnet. — Min onkel, återtog han derföre; ni känner mig. Jag har ju uppriktigt omtalat för er burudan min ungdom varit, buru jag lärde känna Mirabeau och huru fru de Polignac förbjöd mig alt helt och hållet bryta denna förbindelse från Vincennes, i det hon yttrade dessa profetiska ord: Bibehåll denna förbindelse, utan att utbasuna den. Kanske torde en dag komma, då vi kunna draga fördel deraf. Min ädla kusins förutsägelse skulle, förr eller sednare, besannas. För ungefär en månad sedan, då hofvet med ångest såg Mirabeaus ökade inflytande, kunde ingen betvilla, det bans popularitet ju en gång skulle bringa honom in i generalstaterna. — Utnämningarne äro ännu icke gjorda, inföll markisen. Vi skola åtminstone icke försumma att göra hvad i vir makt står, för att utesluta honom. — Han blir utnämnd, min onkel; han kan ej fela att bli utnämnd. Det vet ran längesedan i Versailles, och alla menniskor bifva för den för