Aftonbladet – 24 september 1845, sida 3

TILANDADE ÄMINEN: Vådan af för djup plantering af växter i all mänhet, synnerligast krukväxter af Kunstgärtner REINECKE. (Allgemeine Gartenzeitung von F. Otto und A. Dietrich 4844. JM 39.) Angående växternes kultur förtjenar näppelige någon fråga snarare att komma under allmän diskus sion, än sättet för planteripgen af de träd och bu skar, hvilka i allmänhet ej ha anlag att från sin star utveckla rötter. — Vanligen nedsäuas dessa växte allt för djupt, hvaraf följden blir ett eländigt tvin lif och en förtidig död. Om det vid första påseendet skulle synas såsor en gifven regel, att växtrötterna i alla hänseende höra till jorden; så kan dock denna sats, ytligt ta gen, leda till talrika och svåra misstag. Ty det ä ingenting mindre än gifvet, att roten nödvändigt måst vara betäckt och helt och hållet nedgrafven i jorden Tvertom kan man med full sanning yrka, att all: trädoch buskartade växter, synnerligast då de odla i krukor, böra sättas så, att de öfre rötterne när. mast stammens basis ligga helt nära, ja öfver sjelfv: jordytan; och böra de, planterade i krukor, serskild sättas så, att stammen med sin basis står högre är sjelfva jorden vid krukans rand, hvarigenom vattne hindras att omedelbart nedtränga i rottofvan, utan nödgas tvärtom tära sig ned vid krukans bräddar, och derif:ån småningom anfukta rötterna och den inre jorden, hvarigenom Växtens fortkomst och flo befordras. Deremot har en mångårig erfarenhet ådasalagt, att spädare växter blifvit satta för djupt redan då deras rot haft half tums betäckning, och att de till följe häraf oftast gått ut, under det stammens bark genom fukten i jorden och den utifrån verkande sommarvärman tagit hetta. Gifva vi närmare akt på naturenliga förhållanden, 3 visar sig öfverallt i skogarne, der träd och buskar räxa sjelfsådda, att rötterna omedelbart utgå från tammen närmast jordytan, hvarefter de sedan mer ler mindre, efter olika arters natur, intränga ijorlen. Hvarföre följer man då icke vid planteringen ff krukväxter och andra På fritt land odlade träd och buskar denna vink, som naturen sjelf gifver vid anden? Huru många buskar och träd dö icke bort, ust till följe deraf att de blifvit för djupt satta? — och om de ock till en tid blifva vid lif, så vantrifras de dock, äro utsatta för en mängd sjukdomar, och duka förr eller sednare under, vid tillfälligt inräffande, missgynnande förhållanden. Oftast finner nan i våra trädgårdar fruktträden lida af en mängd jukdomar i barken (såsom brand, röta 0. s. v.); unlersöker man saken närmare,så befinnas de vanligen ftast satta öfver en half fot för djupt. ) ) På dålig jord, med tunnt matjordslager och fuktig alf, lyckas aldrig fruktträn, utan att sättas mycket grund — och äfven i god jord böra de aldrig sättas djupt. — Sättas de nära på i sjelfva jordbrynet och betäckas tillbörligen med god och passande jord, så fortväxa rötterna längs efter den myllrika jordytan, der de finna riklig näring, och mera komma i beröring med värmens och atmosferens alla inflytelser; hvaraf deras sundhet och frodiga tillväxt i högsta grad befordras. (Notitidsk.) i