Aftonbladet – 24 september 1845, sida 3

jföevald, PaTHUD tal HULLay,y YGALLIS DUIJat HSamviulgt alt vissna i kronan och nederst vid roten, och går snart förlorad. Äfven om vintern inträffar detsamma; ty det är allt för vanligt, att djuptsatta växter vintertiden gå ut till följe af barkröta. Huru många sällsynta individer af slägtet Erica ha icke härigenom gått förlorade. Likaså Leguminoser, Epacrider ech andra likartade, späda växter. Till och med Fucehsier, Pelargonier — flere andra att förtiga — kunna ofta ej fördraga, att med sina stammar vara nedsänkta en half tum i jorden. Sättas de af oförstånd sålunda för djupt, så är det vanligen inom kort tid ute med dem. Deremot skall man högst sällan finna dessa eller likartade krukväxter gå ut, om de planteras grundt, såsom ofvan blifvit antydt. — Atticke plantera hvarken sina krukväxter, ej heller någon annan växt för djupt, är derföre en sak som icke nog kan rekommenderas till efterföljd. Dock är att märka, det förhållandet är olika med de växter, från hvilkas stammar vanligen utbildas rötter, såsom händelsen är med flere växter, synnerligast bland dem, som ha mjukare och örtartad stam. Planteras dessa djupare, så gifver man dem mera näring, i thy att de då komma i tillfälle att utveckla enstörre mängd rötter. Angående dem deremot, som ha trädartad stam och ej ega denna synnerliga benägenhet, att från stammen utveckla rötter, kan man uppställa det såsom en allmän regel, att de böra sättas så, att stammens basis är fri, och att de öfre rötterna må blifva liggande nära (om icke helt och hållet) obetäckta af jord, Iakttager man denna regel, och för öfrigt ser till, att växterne sättas i för hvarje art tjenlig jord, samt vattnas efter årstidernes och temperaturens olika fordringar, så skall man icke vidare behöfva klaga eller harmas öfver sina växters vantrefnad eller plötsliga död, utan med framgång kunna kultivera de ömtåligaste och sällsyntaste af Floras älsklingar. (Tidskr. f. L. o. K. E.) — QVINNOTROHBET. Sex år voro förflutna och ännu hade Margaretha Walters icke haft någon underrättelse från sin man. Han hade såsom kapten på en ostindiefarare afgått från Amsterdam och det ostindiska kompaniet hade sedan icke afhört hvarken manskap eller skepp. Då Margaretha en dag stod sorgsen i fönstret och såg upp mot himlen, då hon icke längre kunde hoppas att på jorden finna hvad hon hade förloråt, lät en af direktörerne anmoda henne att infinna sig på kompaniets kontor. : Direktören emottog henne på det vänskapligaste och föreställde henne en ung man, hvars hela väsen intog till hans fördel redan vid första anblicken. Denne herre har något att bedja er om, madamen, sade direktören. Jag är en vän af er man,, tog den:fremmande till ordet. Ni känner icke mig, men jag er, och det sedan flera år. Jag beundrar edra dygder;, jag är en redlig, rättfram man, och har tillika förmögenhet. Jag önskar att dela mitt lifs lycka med er och att blifva en far för edra söner. Mitt förslag bör ej förolämpa er; jag vet väl, att ni ännu icke kan bestämma er, förrän ni har fått säkrare underrättelser om er man, min vän. Jag önskar ej heller nu, annat än ert ord derpå, att ni vill öfverväga mitt anbud. Bekräftas det, som vi begge frukta, — här tryckte han hennes hand — så ber jag er om en bestämd förklaring. Men tilldess torde ni öfverlemna åt mig att sörja för er. Margaretha bleknade. Utan att kunna svara ett ord, gick hon in i ett sidorum. Efter en liten stunds förlopp inkom direktören till henne. Han erinrade henne om hennes barn, och lät förstå att kompaniet kunde draga i betänkande att fortfarande understödja henne, om hon afsioge detta hederliga anbud. Den stackars ångestfulla hustrun utbrast i en ström af tårar, Har jag till denna grad bedröfvat er? frågade den unge mannen, som nu också tillträdde, det var sannerligen icke min mening., Med allvar och blygsamhet yttrade Margaretha: Ni är alltför ädelmodig; ni förtjenar kärlekens ljufvaste lycka. Den kan jag icke skänka er. Detskulle smärta er, om jag icke med hela min själ besvarade ert deltagande, er kärlek, och det skulle jag likväl icke förmå. Jag skulle blott alltför ofta förlora mig i åsynen af mina gossar, som äro hans afbild; jag skulle fukta dessa dyrbara drag med mina tårar, och — det skulle blott göra er olycklig. Dessutom hafva alla mina omsorger i lång tid endast tillhört mina och hans söner, och deruti böra ändra pligter icke störa mig. Nej, min herre, det kan icke blifva annorlunda, aldrig! det känner jag likaså visst som att jag lefver. Jag högaktar edra ädla tänkesätt af hela mitt hjerta; emottag min innerligaste tacksägelse derför, men afstå från ert förslag. Jag kan icke göra annat. Derpå vänder hon sig till direktören. Tillåt att jag hädanefter ensam arbetar för mina barn; jag känner mig stark nog dertill. Vågar jag ännu en bön, så är det den, att det högsinnade kompaniet nu ville skänka en annan. enka det mig hittills lemnade understöd. Jag och minabarn skola aldrig glömma dess ädelmod. Nej, ädla qvinna! utropade direktören full af beundran. Ni skall icke ensam arbeta för edra barn. För dem är det sörjdt. Om er man kan jag väl icke bringa er någon underrättelse, men hans skepp har hitkommit med cen rik laddning från Batavia. Denne fremling har hört det. Er andel i vinsten af frakten, jemte hvad kompaniet tillägger säsom belöning för er mans trogna tjenster, belöper ig till 42.000 gyllen., Gud i himmelen ropade Margaretha, huru fattig ör du mig icke med denna rikedom! Jag ser nu lott alltför tydligt, att jag icke mera har något hopp — min man har funnit en graf i böljorna! Hon sjönk ner på en stol. Men hon märkte icke, att en sidodörrr öppnades, tt en man i sjöuniform inträdde och närmade sig enne med sammanknäppta händer och ögonen fulla f glädjetårar. Först då han med ömhet tryckte enne till sitt klappande hjerta, uppslog hon åter gonen. Det var hennes man. Hvem kan beskrifvå hennes änslor ? :