Aftonbladet – 20 september 1845, sida 2

nen Åix hade skickat honom deputerade, som å dess vägnar tolkade dess varma erkänsla, i trots af markis de La Fare, som var deras förste konsul. Herr de Caraman, chefen för garnisonen, en lättsinnig och optimistisk militär, hvilken af markis de La Fare, så väl som af Mirabeau, ansågs för en svag man, och som, i anseende härtill, tillhörde Bvarken den ene eller den andre af dessa herrar — herr de Caraman, säga vi, som var orolig öfver folkmassans hotande rörelser, skref till triumfatorn: att då folket ej erkände någon annan myndighet än honom, gjorde det honom ansvarig för alla de ytterligheter, som kunde komma att begås uti staden Aix. — Var lugn, svarade Mirabeau, folket skall ej begå några ytterligheter, ty det har gifvit mig sitt hedersord derpå. Folkets hedersord!.... Detta enda uttryck skulle ha tillvunnit Mirabeau massans blinda tillgifvenhet, i fall han icke redan helt och hållet varit i besittning deraf. Teaterdirektören kom också att aflägga besök hos Mirabeau. Denne bad honom att, för bans, direktörens, säkerhets skull, lofva honom alt samma afton bevista komedien, emedan tvåtusen personer omringade teaterhuset. — Mirabeau svarade att det var honom omöjligt. — Lofva då att komma i morgon, eller ansvarar jag icke för vad som kan hända, yttrade direktören. Aftonen var herrlig. Folket firade sin glädje, under det att det inom en enda dag förenade alla de förflutna seklernas njutningar. Dans, kapplöpning, brottning, processioner af handtverksskråna, bord, dukade under bar himmel, stora midsommarseldar, satiriska visor mot adeln, afsjungna på gatorna, samt patriotiska verser till Mirabeaus ära — allt detta förblandades och korsades i den poetiska oordningen af en folkfest. Om natten var halfva staden illuminerad. Lyckliga unga par gingo sjungande framåt gatorna, och serenadernas ömma och sköna harmoni upprepades från echo till echo, kring hela place des Pråcheurs. Det hade lidit långt öfver midnatten, innan staden återfick sitt lugn och sitt vanliga utseende.