Aftonbladet – 20 september 1845, sida 2

nemligen det större antalet af numerären, både i det nyssnämnda och i reformvännernas förslag, alldeles uteslutet från valrätten, nemligen alla de som ingenting äro och ingenting ega; dels hade den större förmögenheten ett efter vissa proportioner graderadt större röstantal, än den mindre egendomen. Sålunda, två de mest obestridliga bevis som kunna finnas, att representationsförslagets författare just hade uppställt en motvigt mot blotta numerärens öfverlägsenhet. Slutligen förekommer, att älven hvarje embetsoch tjensteman samt vissa lärdomsgrader hade erhållit serskild rösträtt såsom sådana, hvarigenom förslagets författare hade gifvit en serskild hyllning åt bildningen. Detta förslag var ej, säga författarne, en reform af det varande, med borttagande af dess fel, med tilläggande af de egenskaper det saknar. Hvilka äro det nuvarande representationssättets hufvudsakliga fel? Dels fyrdelningen, med dess tunga machineri, dess verkan till split, upplösning, krafternas onyttiga uttröttande samt nationens modfälldhet och missaktning för det, som med en annan form borde utgöra den dyrbaraste af dess institutioner; och dels den stora orättvisan, att hela, vidsträckta och i samhället för öfrigt betydande klasser af både förmögenhet och bildning äro alldeles uteslutna från deltagandet deri. Dessa fel syftade det nya förslaget att borttaga, äfvensom att tillägga representationsrätt åt de uteslutna klasserna; således jemt upp motsatsen af hvad författarne förmena. Men så stor är antingen blindheten eller samvetslösheten hos en stor del af det ruttnas försvarare, att det synes vara dem nästan fullkomligt likgiltigt om de till stöd för sina påståenden lägga sanningen eller lögnen, hvilket likväl i det borgerliga lifvets förhandlingar anses så vigtigt att urskilja, att det temmeligen hufvudsakligt bestämmer, huruvida man tillhör kretsen af hederligt folk eller icke. Att vi med en sådan omskapelse (som en ny representationsreform) nära nog hade börjat en ny politisk tideräkning,, är otvifvelaktigt; men att denna omskapelse endast hade blifvit af en kort varaktighet, är en, med förlof sagdt, alltför tidigt afkunnad dom, innan saken ännu blifvit försökt. Och tillåtes det oss säga vår upprigtiga tanka, så är den, att orsaken till den häftiga ifvern hos författarne till Minerva-artikeln och hos många andra motståndare till representationsreformen, långt ifrån att härledas från farhågor för en sådan representations alltför korta varaktighet, tvärtom kommer just af deras fruktan och instinktmässiga aning, att den, en gång införd, snart skulle fullkomligt rotfästa sig i folkets hjertan samt komma att modificeras och förbättras i detaljerna, men visst aldrig kunna upphäfvas för att ånyo lemna rum för de välsignade ståndselementernas återinförande. Vi anse icke utan vigt att härvid fästa uppmärksamheten på en nog allmän mening, som i vår tanka innefattar en villlarelse, nemligen, om den våda för bildningen eller äganderätten, som skulle ligga i en vallag, der blotta numerären skulle hafva öfverhand,, det vill säga, der rösterna skulle räknas rent af blott efter befolkningens antal och hvarje inför den borgerliga 1agen fullmyndig person få rösta till representant. En sådan vallag kan visserligen hafva den påföljden, dels att en mängd af valmännen icke bry sig om sina politiska rättigheter, dels ock, att majoriteten mindre kan döma efter eget omdöme om representantkandidaternes karaktersvärde, än efter ryktet, eller andras rekommendationer, eller det intryck som lysande ytire talanger kunna åstadkomma. Men det har å andra sidan redan förut blifvit anmärkt, att de utmärktaste i samhället aldrig förfela att blifva uppburne under en sådan statsform; ja: historien har alltid visat, alt just de demokratiska institutionerna bafva haft en snart sagdt underbar verkan att framkalla på scenen förut obekanta talanger och snillen, och dessutom vet man väl, att under en aristokratisk eller ståndsförfattning är det visst icke alltid karakterens utmärktbet eller d: största kunskaperna, som bestämma valet af ombud. Dernäst är det lätt att finna, alt om någonting allmänt i samhället kan finnas, hvari de serskilda intressena skola kunna försmälta till ett uttryck af fäderneslandets gemensamma, så att ingen klass må kunna tillkräkta sig och bibehålla en orättvis öfvervigt framför de öfriga, så kan denna försmältning endast ske i majoriteten af befolkningen, hvilken på visst sätt står i samma kathegori å ena sidan, som Regenten å den andra, nemligen i det afseendet, att rättstillståndet och grundsatsernas makt framför privilegii-intres