Aftonbladet – 20 september 1845, sida 2

Några sena besök följde ännu på hvarandra hos Mirabeau. Men den allt mera mörknande natten förskingrade och förjagade dem snart helt och hållet. Så snart Mirabeau blef allena, öppnade han fönstret, för att medelst en flägt af den kalla nattvinden svalka sitt bröst och sin panna. Väl hade han önskat förströ sig litet, i sällskap med Vorbelles eller Christine. Både den ene och den andra måste ha vigtiga saker att meddela honom, den förre angående Ermelinda och den sednare angående honom sjelf. Men,, tillade han, det är alltför sent, för att den unga flickan skulle våga sig utom hus; det är för kallt, för att hon skulle, vid denna timma, lemna sin varma sängp. Mirabeau uppsköt således till morgondagen hoppet om den dubbla njutning, som han nu mera ej kunde vänta denna natt, då han plötsligen såg en lysande lyktgubbe hoppa från fönster till fönster, från våning till våning af botellet de La Fares mörka fasad. Detta irrsken nalkades småningom nedra botten och slocknade. En töcknig gestalt visade sig deretter mellin träden på torget, och ett par minuter sednare kommo tvenne sakta slag på porten Mirabeaus bjerta att klappa. För några sekunder glömde Riquetys son all sin ärelystnad, sitt hat, sitt närvarande stormiga lif. Dessa tvenne hemlighetstulla knackningar, som tycktes tUillkännagifva en Fås trollstaf eller en qvinnas darrande hand, åter!örde honom hastigt till hans ungdoms längeedan aflagsna, purpurfärgade horizont och till minnet af hans första kärlek. Men denna oskyldiga rörelse gal dock snart rum för en mindre ren, den endasom Mirabeau hädanefter kunde erfara, efter att under hela sin lefnad hafva varit kastad mell.n en gödselhög och ett palats, — sow hin sjelt plägade uttrycka sig. . Han skyndade hastigt utför trappan och omvred försigtigt den i låset sittande nyckeln. Porten öppnades. Mirabeau. bar nu hvarken ljus eller pistol. Så nycket bätire hade månstralen tilliälle att med itt dallrande, genomskinliga sken omgifva den behagliga skepnad, som nu visade sig för honom. Det var en flicka — men i hennes oskyldiga hand